Sofie Sarenbrant firar 15 år som författare

15 år som författare och över 6,5 miljoner sålda böcker – hur känns det att blicka tillbaka på allt du varit med om? – Jag har många svagheter, och en av dem är att aldrig stanna upp och njuta. Jag är redan på väg någon annanstans. Men nu när jag blickar tillbaka känner jag en enorm tacksamhet för allt jag har fått vara med om och framför allt att jag får fortsätta med det jag älskar allra mest: berätta historier.

Om du måste välja – vilket har varit det största ögonblicket i din karriär? – Dagen då jag fick samtalet från ett förlag som ville ge ut min första bok. Ingenting kan mäta sig med den känslan. Ett enda stort glädjerus. Att jag äntligen lyckades – efter alla års kamp för att få ett ja. Så det vill jag säga till alla som har en bokdröm: Ge aldrig upp!

"Följeslagaren" är din 22:a bok. Hur har du lyckats hålla ett så högt skrivtempo genom åren? – Jag tror att jag har journalistiken att tacka för tempot. Det är som att jag ständigt springer maraton med siktet inställt på att slå mitt rekord. Jag tillåter inte skrivkramp, vilket inte betyder att den inte existerar. Precis som prestationsångest, den finns med mig i allra högsta grad. Men jag skriver ändå. Bättre med en dåligt formulerad mening än ingen mening alls. Då finns det åtminstone något att redigera.

Vad kan vi förvänta oss av den nya boken om Emma Sköld? – "Följeslagaren" börjar med ett försvinnande i Bromma. Inga livstecken finns, tills en makaber upptäckt görs i en grannes trädgård. Det som förbryllar Emma är att den saknade kvinnans make väntade i över tre dygn med att kontakta polisen. Ett tema är samhällets svek. Vad händer när ett barn flyttas från ett våldsamt hem för att skyddas – och den nya platsen är betydligt farligare?

Varför tror du att just Emma Sköld har blivit en så omtyckt karaktär? – För att hon inte är en alkoholiserad, olycklig polis som lyssnar på opera, kanske. Hon är en modern kvinna med samma vardagsdilemman som alla andra. Sedan brinner hon för sitt jobb till den grad att hon kan sätta sitt eget liv i fara. Det gör henne intressant att följa, man vet aldrig vad som kan hända. Själv gillar jag att läsa om människor som man kan identifiera sig med, som Emma och de andra karaktärerna runt henne. Och jag låter handlingen kretsa kring brott som skulle kunna hända vem som helst, var som helst.

Blir pressen större för varje ny bok du skriver – eller har du hittat ett sätt att hantera det? – Läsarnas förväntningar stiger för varje bok och jag vill också höja ribban och leverera något riktigt bra. En text kan alltid bli bättre, så det är bara att jobba på. För att utvecklas måste man vara öppen för feedback och input. Mitt liv är en enda lång författarskola. Så ja, pressen på mig är hög. Jag brukar tipsa andra om att fejka ett självförtroende när man skriver. Den metoden har fungerat för mig i 22 böcker nu.

Hur är det att röra sig mellan så olika genrer – från deckare till barnböcker och självbiografiska berättelser? – Det är inspirerande och motiverande med variation. Att skriva för barn och berätta om utanförskap och att vara annorlunda känns meningsfullt. Och "Munkavle" ville jag skriva efter mitt sommarprat, när det visade sig att många som drabbats av övergrepp behövde stöd och tröst. Så det kändes viktigt att dela med sig även om det såklart var jobbigt.

Finns det något du länge har velat skriva, men inte riktigt tagit dig an än? – Ja, faktiskt. Jag skulle vilja testa på något så svårt som humor. Eller egentligen inte humor, utan snarare en roman med humoristiska inslag. Tänk Marian Keyes eller Jonathan Tropper. Vem vet, det kanske redan finns ett sådant manus i en mapp på min dator …

Läs mer om Sofie Sarenbrant och upptäck alla hennes böcker »