John Ajvide Lindqvist om hur man skapar obehag

John Ajvide Lindqvist började som trollkarl och ståuppkomiker innan han slog igenom internationellt med "Låt den rätte komma in". Han är idag en av de främsta författarna inom modern skräck, med verk som "Hanteringen av odöda" och "Människohamn". Hans senaste spänningsserie Blodstormen levererar högt tempo och oväntade vändningar när författaren Julia Malmros och hackern Kim Ribbing dras in i en farlig katt-och-råtta-lek.

De flesta av dina böcker kretsar kring skräck och det övernaturliga. Vad var det som lockade dig till de ämnena från allra första början? - Genren var min första egna litterära kärlek, allt sedan jag köpte tre böcker ur serien "Kalla kårar" på Domus i Vällingby när jag var tolv eller tretton. Skräcken syntes mig som det bästa sättet att beskriva verkligheten.

Skräck får sällan samma erkännande som andra genrer. Är det något du själv har behövt tampas med under din karriär? - Nej. Jag har haft förmånen att betraktas som en författare värd att tas på allvar ända sedan min första roman. Jag häpnar fortfarande över att det är så.

Har du vävt in skräckelement i Blodstormen? Om ja, på vilket sätt? - Det finns scener i samtliga tre böcker som drar åt skräck, men mer i termer av de jävligheter människor kan utsätta varandra för, snarare än något övernaturligt. I den första versionen av "Skriften i vattnet" hade Kim Ribbing förmågan att se spöken, men mitt förlag tyckte att vi kunde klara oss utan det denna gång. Fick stryka några hyfsat sköna partier, men jag tror att det var rätt beslut.

Finns det ämnen du undviker, där du tänker: "Vet du vad, det där kanske är ett steg för långt – för obehagligt, för märkligt?" - Jag tror inte det. Allt sedan jag skrev scenen med Döda Paret i "Rörelsen" så har jag givit mig själv mycket fria tyglar vad gäller det fasansfulla. I mina kommande romaner "Svinen" och "Värdet" har jag typ släppt nämnda tyglar.

Du har alltid fått beröm för dina välskrivna och levande karaktärer. Vad var viktigast för dig i skapandet av Blodstormens protagonister, Julia och Kim? - Att det skulle vara en knepig kärlekshistoria mellan en äldre kvinna och en yngre man. När jag och min hustru träffades för 33 år sedan var jag 23 och hon 41. Kanske spelade det in.

Oavsett om du skriver skräck eller spänning har du en förmåga att skapa obehag och intensitet. Vad är knepet för att få en läsare att sitta som på nålar? - Hooja, svår fråga. Kanske fysisk närvaro. Att vara så rädd att munnen smakar amalgam när man gnisslar tänder. Krafsa i nagelbanden tills de blöder. Sådana saker. Jag pratar nu om karaktärer. Att man känner det som läsare. När jag själv börjar att svettas i armhålorna när jag skriver, vet jag att jag är något på spåren.

Hur har det varit att få respons från både gamla fans och nya läsare? Har du fått någon särskild reaktion som gjort dig extra glad? - När någon kvinna tycker att "Lilla stjärna" är den bästa bok hon har läst. Den är min egen favorit och trots att jag bara hittade på att vara en fjortonårig tjej har den funkat för många. Lite stolt över den, helt enkelt.

Var det svårt att få till slutet i ”Anden i maskinen”, eller visste du redan tidigt hur berättelsen skulle avrundas? - Jepp, jag visste från det att jag planerade "Skriften i vattnet" hur det skulle sluta, ända ner till den sista repliken. Mycket där emellan var oklart, men slutet på hela trilogin hade jag.

Du nämnde tidigare att du har ytterligare två böcker på gång – har du alltid så många bollar i luften? - Herregud, ja. "Svinen" är färdig och kommer i höst. "Värdet" är halvfärdig. En diktsamling så gott som klar. Novellsamling också. Fast mest skriver jag manus till filmer. Och en barnbok. Samt en roman tillsammans med min hustru. Jag har att göra.