Katarina Wennstam om sin nya bok Död mans kvinna

– Intresset väcktes när jag flyttade till min lägenhet på Södermalm. Jag blev nyfiken på människorna som bott där när huset var nybyggt 1890 och började gräva i arkiven, där det finns så mycket material, om vanliga människor som levt vanliga liv i Stockholm. Där började idén om att skriva om den här tiden att gro.

På Stadsarkivet hittade jag även Dödböcker från Barnbördshuset, där många kvinnors död dokumenterats som fosforförgiftning, som en följd av fosterfördrivning. Det ledde till Döda kvinnor förlåter inte – jag ville skildra en tid när fosterfördrivning, eller abort, inte bara var olagligt utan också totalt livsfarligt.

Visste du redan från start att du ville skriva en serie? – Jag märkte tidigt i min research att det fanns så mycket att berätta om den här perioden, och det sa sig nästan självt att det skulle kunna bli en serie. Sekelskiftet är en omvälvande tid i svensk historia. Det flyttade in hundratusentals till Stockholm och det börjar hända saker i fråga om kvinnors rättigheter; de blir myndiga vid 21 års ålder, får utbilda sig på universitet, starta företag och allt fler kvinnor väljer att inte gifta sig.

Redan från början tänkte jag att det skulle bli tre böcker, men har haft en längre båge i bakhuvudet. Nu kan jag bekräfta att det blir minst sex böcker i serien.

Vad är dina framtidsdrömmar för serien? – Jag kommer att närma mig rösträttsrörelsen, som kom ganska sent i Sverige och hade svårt att få fäste. Det var inte förrän 1902, när det kom ett lagförslag om att gifta män skulle ha två (!) rösträtter, som gnistan tändes och rörelsen tog fart. Sedan dröjde det ändå sjutton år innan kvinnlig rösträtt drevs igenom 1919, och ytterligare två år innan kvinnor fick rösta för första gången.

Vilken är bästa delen i skrivandet av historisk skönlitteratur? – Att det är så roligt! Att få gå tillbaka till en tid som inte var så längesen, ungefär när min gammelfarmor var ung, men som samtidigt är så väsensskild i fråga om kvinnors livsvillkor. Här börjar också det moderna samhället ta form och nymodigheter som elektricitet, bil och telefon kommer.

Hur jobbar du under research-fasen? – Jag försvinner djupt in i våra arkiv. Det finns en sådan otrolig känsla i att sitta på Stadsarkivet och beställa upp liggarna, dra på sig vita handskar och bläddra bland de sköra papperna. Det står om kvinnor som dör alldeles för unga, barn som lämnas bort och föräldrar som säger upp föräldraskapet. Det är speciellt att läsa det som någon annan har skrivit för hand för så länge sedan, och se de snirkliga handstilarna som loggat könssjukdomar och dödsorsaker.