Att tänka stort men skriva litet – upptäck Don DeLillo

– Don DeLillo blir 88 år i november och vem vet, han kanske lever länge till, men rent statistiskt har han inte så många år kvar. Det vore bara dumt att vänta, säger Daniel.

Daniel Kleimar har jobbat med böcker i 25 år som säljare, butikschef och inköpare. Han har även lektörsläst för förlag men håller enligt honom själv mest på med marknadsgrejer nu. (En lektörsläsning innebär att en professionell manusgranskare – en lektör – granskar en text ur en läsarperspektiv.) – Jag är ganska allätande litteraturmässigt och kan hitta rätt mycket nöje i nästan vilken genre som helst om den är fängslande, säger Daniel.

Som många andra upptäckte han Don DeLillo när han fick Underworld i sina händer första gången. – Minns jag rätt var jag runt 19-20 år och helt insnöad på ”The Great American Novel”. Jag läste Steinbeck, Faulkner, Stegner, Pynchon, Morrison, Lee, Salinger, Thomas Savage och så vidare. Hur och var exakt jag snubblade över DeLillo minns jag inte riktigt, det kan mycket väl varit via min kusin som jobbade i bokhandel och slängde på mig många väldigt bra böcker. Samt en del inte så bra…

Vad är det i DeLillos böcker som tilltalar dig? – Egentligen skulle jag vilja säga det mesta med hans författarskap. Han skriver alltid med en skärpa, lyhördhet, nyfikenhet över samtiden och även över samtidens plats i historien. Söker jag i minnesbanken över författare som varit relevanta över tid så landar jag alltid hos Don DeLillo. Han kan ta rollen som åskådare över ett skeende och på ett nästan kusligt precist sätt koka ner det i DEN historien. DEN boken.

Vilka är dina favorittitlar av Don DeLillo? – En oväntad svår fråga för jag tycker egentligen om allt av honom, dock på lite olika vis. Det är svårt att blunda för Underworld (svenska: Under jord), en episk historia över det amerikanska 1950-talet och fram till 90-talet som spänner över allt från baseball till kalla kriget. Den är en sådan åktur till roman att den aldrig riktigt lämnar en. Det är så märkvärdigt med de där böckerna man kan återkomma till och som hänger kvar i medvetandet så länge.

Daniel håller också The Body Artist (svenska: Kroppskonstnären ) väldigt högt – en relativt opopulär åsikt sett till omdömen och recensioner. – Det är en kort historia, inte ett ord i onödan, om sorgearbetet, saknaden och vad det gör med en efter att en make har avslutat sitt liv.

Det tredje boktipset är DeLillos senaste roman, The Silence (svenska: Tystnaden) som släpptes 2020, men dock skrevs innan Covid lamslog världen. Handlingen utspelar sig i ett vardagsrum på Manhattan under Super Bowl. Fem personer är där och plötsligt blir det en total digital nedsläckning. Fullständig isolering, förvirring och total osäkerhet – men mitt i allt fortsätter livet.

Vem tror du skulle gilla Don DeLillos böcker? Daniel kan hålla på att tipsa om favoritböckerna hur länge som helst, han tycker mer eller mindre allt deLillo har skrivit är väldigt bra.

– Om vi pratar samtida författare så skulle jag säga att gillar man Jonathan Franzen, Rachel Kushner, Joshua Cohen och William T. Vollmann till exempel så kommer man med stor sannolikhet ha behållning av DeLillo.

Om man aldrig har läst DeLillo tidigare, vart börjar man? – Om man inte tycker att det är jobbigt med riktigt tjocka böcker tycker jag man ska grabba tag i Underworld, den är så fulländat ”deLillo-esk” och en superfin introduktion till hans författarskap.

Varje år spekuleras det i vem som kommer bli tilldelad Nobelpriset i litteratur. Varför tycker du Don DeLillo borde få priset? – Alltså, min känsla är att man blir lite blåst på konfekten varje år Nobelpriset tillkännages. Det har inget att göra med om priset (i mitt tycke) är väl- eller oförtjänt, ett kul eller mindre kul val, relevant eller icke. Det handlar nog bara om att vi på något sätt har turen att ha ett sådant otroligt författarskap i produktion under vår tid och det vore väl…tja, bara dumt att inte prisa det?

Om Nobelpriset i litteratur går till Don DeLillo vet vi inte, men Daniel hoppas. – Jag tycker egentligen alltid att DeLillo hade varit en välförtjänt vinnare. Om man tittar på hur han har skiftat lite under senare år; möjligtvis efter 9/11 och den på sätt och vis nya världsbild som växte fram då, men också genom den amerikanska finanskrisen 2008 och klimatfrågan. Då ser jag ingen annan som skildrar USA, och därigenom även en stor del av västvärlden, på ett lika säkert och fängslande vis. Att på något sätt koka ned så mycket som rör mänsklighet till ett individuellt plan är häpnadsväckande skickligt. Och viktigt.