Pseudonymer - hemliga författare

De är alla tre författare, kända över hela världen. Och ingen av dem hette egentligen det som står på omslagen till deras verk. Utan något helt annat.

Anledningar till varför författare väljer att ge ut sina verk, eller vissa av sina verk, under annat namn, finns förstås lika många som det finns pseudonymer. Eller alias, eller noms de plumes, eller pen names, som de också kallas.

Könsroller

Middlemarch sågs som en milstolpe i brittisk litteratur redan när den kom ut 1871, och räknas än idag som ett av de bästa litterära verken genom tiderna. Men om Mary Ann Evans hade insisterat på att använda sitt riktiga, kvinnliga namn istället för, just det; George Eliot, hade den förmodligen inte sett en tryckpress. Systrarna Brontë gjorde samma strategiska beslut och såg till att Jane Eyre, Wuthering Heights och The Tenant of Wildfell Hall blev utgivna som författade av Currer Bell, Ellis Bell och Acton Bell.

150 år senare vågar en brittisk förläggare inte lita på att pojkar skulle vara intresserade av att läsa böcker om en annan pojke, med en mycket speciell begåvning, om de är skrivna av en dam. Däremot har initialer, och särskilt bokstaven J, varit ett vinnande koncept även för män – se bara på J.R.R. Tolkien, J.D. Salinger! Så övertalas alltså Joanne att inte skriva ut sitt förnamn, och istället hitta på en mellanbokstav. Gissa vilken?

Givetvis har även män genom tiderna böjt sig för omvärldens förväntningar och gett ut sina litterära alster under tagna namn. Charles Lutwidge Dodgson tog med avsikt ett könsneutralt författarnamn för att fritt kunna fabulera om en fantasifull sagovärld ur en flickas perspektiv. Lewis Carroll var alltså en man och hans älskade klassiker Alice in Wonderland gavs ut 1865.

För diskretion

Pablo Neruda erhöll Nobelpriset i litteratur 1971. Det hade inte hänt om inte den unge Ricardo Eliecer Neftalí Reyes Basoalto i smyg hade trotsat sina föräldrar - som absolut inte ville att han skulle bli författare - och skapat sig ett alias inspirerat av två av sina förebilder, poeterna Pablo de Rocha och Jan Neruda.

1984 har obestridlig status som en av 1900-talets mest inflytelserika romaner. Det kunde inte Eric Arthur Blair föreställa sig, när han satte ihop sitt författarnamn. Det gjorde han nämligen dels för att inte genera sina föräldrar, dels för att gardera sig mot ett totalt misslyckande. George Orwell fick det bli, efter skyddshelgonet Saint George och floden Orwell i Suffolk.

Alldeles för många böcker

Stephen King var under en period så överproduktiv att hans förläggare inte kunde publicera allt utan att påverka marknaden negativt. Så föddes Richard Bachman, ett alter ego som King också skapade en välutvecklad historia kring. Dean Koontz var tvungen att hitta på tio (10!) alias under några år på 1970-talet för att få ur sig allt han ville skriva.

För att hitta nya spår och smaker

Kanske vill en etablerad författare helt enkelt bara testa något nytt? Joyce Carol Oates har använt pseudonymerna Lauren Kelly och Rosamond Smith för att ”komma ifrån sin egen identitet”. Joanne Rowling dvs JK Rowling ville skriva vuxendeckare och för att koppla loss från Harry Potter gjorde hon det under namnet Robert Galbraith, en ”pensionerad polis”, som hon säger.

Ibland vill man kanske vara hemlig, för att det ger en krydda till läsupplevelsen – så tänkte Elena Ferrante. Många av hennes fans kände lika. Andra känner starkt att de vill få klarhet vem som döljer sig bakom en pseudonym. Eller vilka. Jakten på Lars Kepler var lång och intensiv, och till sist röjde sig paret Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril.

Vad tycker du? Är det viktigt att få veta exakt vem det är som skriver?