Jag firar inte i år

Han har övervägt självmord men misstänker att han inte skulle överleva. Överallt har sköterskorna satt skålar med fruktsallad i sockerlag. Allt han behöver göra är medge att han är sonens bästa pappa.

I Jag firar inte i år återvänder Adrian Perera till poesin för att ta sig an allt från självmord till småbarnsjoller. Det finns en man på ett sanatorium som skakar sin son, det finns forskning som visar att det är gynnsamt att älska med tanke på anställningsmöjligheterna. ”Som vi säger på morgonsamlingen: Världen är en sinnessjuk invandrarkvinna. Vem vet vad det är hon ser?”

Adrian Perera tummar aldrig på språkets skönhet och komplexitet. De klara formuleringarna och mångskiftande känslolägena är kännetecknande för den poesi man återvänder till och minns.