Sist jag var som lyckligast

Just när sommarlovet står för dörren händer det som bara inte får hända: Dunnes pappa blir allvarligt skadad vid en bilolycka. "Jag måste träffa min pappa! Nu!" tjuter Dunne. När hon får se honom på sjukhuset viskar hon hans namn. Men han bara sover, ända tills Dunne skriker "pappa!" så högt hon kan. Då slår han upp ögonen och ser snabbt på henne - och sluter dem igen. "Pappa kommer att bli bra", lugnar doktorn, "men det tar tid, minst hela sommarlovet." Dunne blir lättad, men mest trött, som man kan bli när man varit riktigt rädd. Hon vill helst tänka på något helt annat, som skolavslutningen och liljekonvaljer. Får man bli lycklig av deras doft när pappa ligger på sjukhus? Och får man ta ett glädjeskutt när bästa kompisen Ella Frida ringer från Norrköping och frågar om man vill följa med till deras sommarö? Ja, man får det! Man får leva och vara glad, och Dunne jublar inombords - för hon är bra på att ta livet som det är, och hon vägrar sluta tro på under! Under kan ske varje dag ...