Jag är redan död : en mammas berättelse

När juli övergår i augusti börjar vår dotter E, 14 år, att förändras. E är frånvarande fast hon står alldeles bredvid mig. Hennes blick är tom men ser samtidigt ut att skrika efter hjälp. Hon är långsam och lite tafatt i sina rörelser, även i tanken är hon trög och blir alltmer tyst. Solen lyser uppkäftigt in genom vårt enda fönster i vårt lilla rum. Vi är inlåsta på avdelningen och kan inte möta solljuset. E får inte lämnas ensam, jag är med henne hela tiden, och behöver jag gå ut, ser någon av skötarna till henne. På nätterna tittar de till E varje kvart. Det finns en anledning till det. E har hamnat i ett tillstånd, där vi inte vet hur hennes tankar går, det kan finnas en risk att hon försöker göra sig själv illa.På dagarna sitter vi i samtal efter samtal med läkare, sköterska och kurator. Många frågor ställs, man frågar sig vad kan ha hänt? Ingen vet, allra minst E.