Förislamisk poesi - De sju Mu'allaqat

Kom till andras hjälp på den jord där du befinner dig. Säg aldrig: “Jag är en främling! (Abid ibn al-Abras, 500-talet e.Kr.) Redan under medeltiden kunde lingvisterna urskilja sexton olika versmått i förislamiternas muntliga poesi. I denna antologi presenteras åtta förislamiska poeter – sju stampoeter och en stråtrövarpoet – som levde mellan åren 400 och 650 e.Kr. Arabiens förislamiska kultur, som blomstrade två århundraden före islams uppkomst, uppmärksammas sällan utanför forskarvärldens akademiska ramar. Huvudsyftet med denna bok är att väcka intresse för en viktig period i världslitteraturens historia hos läsare utan förkunskaper i arabisk litteratur eller det arabiska språket. Det språk skalderna använde före islam är källan som kom att vattna all arabisk litteratur, konst och filosofi genom tiderna. Själva Koranen använder det. Många dikter från denna tid uppvisar en kraftfull dialektik mellan individens kärlek till sin grupp och gruppens svek mot individen. Noma­dernas svar på öknens krävande tribut tog form i en jämn ström av uppmätt, rimmat tal, en besvärjelse mot döden, men också en omdaning av medvetandet. Jag gjorde kvinnor till änkor och fråntog barnen deras fäder. Jag återvände sedan liksom jag begett mig ut: den svarta natten ännu svartare. (al-Shanfara, 400-talet e.Kr.)