Den perforerade epoken

Filmarbete utgjorde under 40 års tid min försörjning. Arbetade med olika regissörer i början, och senare med egna filmer. Mest sysslade jag med scenografi; att bygga upp miljöer. Dessa kunde vara av alla upptänkliga slag, som sovrum, arbetsrum, badrum, bageri, läkarmottagning, hotellrum, laboratorium, verkstad, tvättinrättning, detektivbyrå, fängelsehåla, skjutbana, sjukhus, borgerlig trivsel, bohemlya, krypta, kollektivboende, kök, kontor, kaos.

I filmstudion stod tiden stilla, det fanns ingen kontakt med yttervärlden. Är det sommar eller vinter därute? Jag var ofta trött. Alltid smutsig. Fickorna fulla av verktyg, spik och penslar. Avskydde att stå på stegar men tvingades till detta varje dag.

Ja, ni hör vartåt det lutar. Entusiasm ersattes av desillusion. Alla dessa regissörer som var så förtjusta i sina idéer. Detta slit dag och natt. Filminspelningar, som i veckotidningarna verkar så romantiska, är ofta plågsamma… men ibland underbart absurda. Särskilt långt efteråt.

”Den perforerade epoken” är min essäsamling om ett liv som filmarbetare.

– Carl Johan De Geer