Att våga

Det var högsommar, termometern visade över fyrtio grader i skuggan, när en norsk kapten kommer in på kontoret och sade sig ha allvarliga bekymmer. Det var ett Fred Olsenfartyg med last av personbilar från Kapstaden till Japan. – Jag har anklagat tre män på båten för att ha stulit radioapparater från bilar i lasten och sålt dem i hamnar vi besökt, sa kapten Kaspersen. Alla tre vägrar att lämna fartget. De ligger nere i durken och tjurar och det är ingen som vågar gå dit. Vi ligger färdiglastade men jag tänker inte lämna kajen förrän alla tre har lämnat fartyget. Kaptenen berättar att de här tre, två afrikaner och en europé, var riktiga busar. De hade satt skräck i de övriga på båten som var norrmän. Särskilt afrikanen, en stor kraftig typ, hade hotat norrmännen med kniv, så stämningen på båten var väldigt dålig. Jag har innehållit deras lön för sista månaden och betalar inte ut den förrän de lämnat båten. Hur kunde kaptenen tro att jag skulle våga gå ned till dem nere i durken när han själv inte tordes gå dit! Jag tyckte nog innerst inne att han borde ha kunnat klara det själv. Men det var bland annat den härtypen av uppdrag som föll på min lott, som representant för svenska statens långa arm. Kaptenen hade lyckats skrämma upp mig ordentligt. Mitt hopp stod till att sjöbusarna skulle visa respekt för mig när jag visade mitt visitkort.