Att andas är inte att leva

Diktsamlingen är ett ifrågasättande av samhällets självutnämnda självklarheter i vårt sätt att leva ett liv som skriker avgas, snabbmat och självhat. Är vi fast i någon slags frihet med fulla kalendrar i tomma liv? Boken handlar om pengarna, meningsfullheten och egenvärdet som ligger runt hörnet om vi bara fortsätter att spendera 40 timmar i veckan medvetslöst medvetande. Jagar vi något som vi inte kan definiera? Vill vi ha det vi söker? Det är dikter om världens renoverade smärta i en tom meningslöshet som lotterivinster och död på allmänna toalettgolv. Att i sina blå jeans, drömmar och sitt lagliga knark vara någon som man lärde sig att vara, i en konstant jämförelse med människor som man inte tycker om. Det är dikter om människor som dör i parallella universum på samma planet när vi klipper häcken, dricker vin eller tömmer en diskmaskin, i en (o)medveten acceptans av verklighetens tyranni. Om våra inlärda drömmar och livet som tillkommer ... väljer vi att inte välja, hur vi lever våra liv?
Kan livet i ett av världens rikaste länder definieras enligt en medicinsk överlevnad? Är att andas att leva?