Atlantis Hotet

Atlantis stod det med gnistrande havsblå färg mot det bruna lädret. Känslan av att ta i något urgammalt gjorde att Athena kände vördnad inför boken. En gömd skatt som legat här i årtusenden. Athena drog ett djupt andetag och började läsa.

En dag kom en främling från skyn. Han flög utan vingar i en glänsande cylinder. Han sa att han hade sett framtiden och visste vad den skulle bära med sig för vårt folk. Han hade följt oss på avstånd och vakat över oss. Fram till nu hade han inte ingripit i våra öden, men nu hade framtiden något fruktansvärt i beredskap åt vår stad. Det hade gjort att han trotsat alla förbud om att ingripa. Han hade makten, han hade våra öden i sina händer och han tänkte se till att skona oss.

Många skrattade åt honom, andra förskräcktes, några såg honom som dödsängeln, andra såg honom som en gud. Jag såg honom för vad han var, en man som kunde rädda oss alla, om vi bara litade på honom. Hans namn var Gabriel. Han ville oss bara gott. Men inte många lyssnade. De flesta vände ryggen åt honom. Alla utom en handfull, de flesta av oss barn, några ungdomar med ena foten i vuxenvärlden. Vi älskade äventyr, vi älskade mystik och magi. Vi ville att han skulle ta oss med i sin farkost, vi ville flyga precis som han. Han log, smekte våra huvuden och sa att ödet hade något helt annat i beredskap åt oss. Vårt namn skulle finnas på allas läppar i århundraden, ja till och med i årtusenden, om vi bara gjorde som han sa.

Vi lyssnade och lät honom forma våra öden.

Athena är inte som alla andra. Hon är unik, ett ord hon hatar, eftersom hon anser att det betyder att hon är missformad och oduglig. En dag nere i kulvertarna som förbinder de olika kupolerna snubblar hon över en länge bevarad hemlighet och hela hennes liv förändras