Monsieur de Phocas

"Vare sig det är en ädelsten eller en blick jag lustar efter, är det ett slags sjögrön genomskinlighet som förtrollar, nej, besätter mig; det är som en hunger i mig. Förgäves söker jag denna glans i pupiller och ädla stenar, men inget mänskligt öga har den. Ibland har jag skymtat den i en statys tomma ögonhåla eller under de målade ögonlocken på ett porträtt, men det har bara varit en illusion, lystern försvinner nästan innan den ens hinner upptäckas."

Jean Lorrains (1855-1906) majestätiskt dekadenta roman, kväljande kvav av opium och eter, beskriver den depraverade ädlingen Monsieur de Phocas sökande efter den förlösande blicken, lystern som kan rädda honom ur den vansinnets virvel han sugs ner i. Så som Huysmans Mot Strömmen kan sägas inleda dekadensen, är Monsieur de Phocas dess slutpunkt. "Det förrförra sekelskiftet innebar en kris på i stort sett alla plan: en andlig, intellektuell, konstnärlig, moralisk och socioekonomisk kris. Jean Lorrain fångade den, ja man kan rentav säga att han personifierade den. Den här boken är år 1900", skriver Kristoffer Leandoer i sitt förord. Jean Lorrain var estet, journalist, dandy, erotoman, korsetterad, homosexuell, eterdrickare, sminkad, parfymerad, en pseudonym, en mask, Prousts duellant, narkoman, författare, resenär, en skandal, insolent, dekadent; inget för moralister och kräsmagade.