Man får förlora sig

THOMAS MILLROTH är kanske mest känd som författare till böcker om konst. Men minst lika mycket har han följt musiken, och då handlar det om jazz, improvisationsmusik, experiment, ljud, performance. På det området är han en av auktoriteterna. Ur över ­trettio års skriverier har han ställt samman en volym, som inte vill vara en klippbok. Det har i stället blivit ett panorama över, ja, ett liv, eftersom texterna rör bara sådant som fått personlig vikt. Han besöker olika städer, Norrköping, Stockholm, Ystad, Berlin, Prag, Beirut. Och skildrar möten med ­oppositionella i DDR, amerikanska frijazzmusiker, företrädare för improvisationsscenen i Libanon, tyska avantgardister, den okända jazzscenen i Prag och koncentrationslägret Theresienstadt. Namnlistan kunde bli lång: Fritz Weiss, Inka Zemankova, Sven-Åke ­Johansson, Mats Gustafsson, Christine Sehnaoui, Marilyn Crispell, John Stevens, ­Annette Krebs, Axel Dörner, Leif Holmstrand, Lisa Strömbeck, Frippe Nordström, Kim Gordon. Det handlar om öden, motstånd, möten, om konstens och musikens nödvändighet.