Klara och Star

Tjejen på den vita ponnyn ser på mig uppifrån och ner. Hennes ögon är kalla. – Vill du något? undrar jag otåligt. Tjejen småler nedlåtande. – Märker du inte att du är alldeles för stor för din häst? säger hon silkeslent. Dina ben hänger ju halvvägs ner till knäna på den. Det ser faktiskt inte klokt ut. Hon tvärvänder sin ponny och travar i väg. Men hennes ord finns kvar. De virvlar runt i mitt huvud och det känns som om jag ska kvävas. Hon kunde lika gärna ha sparkat mig i magen, så ont gör det. Jag börjar bli för stor för Star, jag vet det. Men hur ska jag kunna leva utan honom?