Havet och Tove

”Man blir annorlunda och man får nya tankar när man lever lite längre ensam med havet och sig själv.”

Tove Jansson var en mångsidig konstnär och författare. I hennes liv hade havet en alldeles speciell betydelse. Det var en symbol och metafor för konstnärskapet, egentligen för hela livet. Naturen och kulturen i skärgården inspirerade Toves konst, som i dag kan ses som en del av det finländska maritima kulturarvet. I hennes texter och bilder är gränsen mellan människan och den omgivande naturen transparent, nästan obefintlig.

I denna miljöbiografiska bok om Tove Jansson undersöker Otto Latva och Maarit Leskelä-Kärki hennes liv utifrån havet, den marina miljön och skärgårdens kulturhistoria under 1900-talet. Boken för läsaren till de somriga landskapen i Pellinge i Borgå skärgård som ligger i östra Finska viken, där Tove tillbringande större delen av sina somrar från barndomen till livets höst.

Författarna vandrar i Tove Janssons fotspår och gör nedslag på olika platser i Pellinge skärgård. Familjen Janssons sommarliv var i hög grad sammanflätat med skärgårdsgemenskapen på Pellinge, inte minst relationen till familjen Gustafsson sträcker sig över flera generationer.

För Tove var hennes gömställen och olika byggprojekt i den karga havsnaturen något som formade relationen till havet. I mitten av 1960-talet hittade hon en egen och bestående plats på det sista skäret innan det öppna havet kommer emot i Finska viken, ön Klovharun.

Havet, skärgårdens väderlek, djuren och växterna är återkommande teman i Tove Janssons verk. Havet är inte närvarande enbart i de välkända muminböckerna, utan även i hennes noveller, självbiografiska texter och artiklar som skrivits av och om henne. Författarna har använt sig av ett omfattande källmaterial och boken är rikt illustrerad med fotografier.