Älven

Kaffet hade kallnat i koppen. Hon reste sig från bordet och tog ett kliv mot fönstret, blev stående, obeslutsam. Golvkylan steg upp i benen, kom henne att rysa. Frös så hon huttrade, insåg hon. Slog armarna om sig och stirrade ut över fältet. Hon såg dem fortfarande där borta hos Jonssons, avlägset, små figurer som traskade hit och dit. Då hade de inte hittat honom ännu.