Sky blue och maskrosljusen

Ledda av Stina Stoors sparsmakade, lakoniska språk bekantar vi oss med den slutna avdelningen. Iakttagelserna är exakta, lyhörda och samtidigt lågmält humoristiska. Utflykterna i tillbakablickar ökar nyfikenheten på varför berättelsens jag hamnat här.

“Rummet saknar gardiner och fönstren saknar handtag. Väggarna är vita men skuggor av kroppar syns längs våra sängar. Sovsmuts där hud har nuddat förr. Fukten från fallfärdiga människor har satt sig in i allt här. Hamnat. Sugits upp som. De två sängarna har väl alltid, sådär, vid var sin vägg kan man tänka. Som nu.
Vi har varsin garderob också. Hennes är full, ja överfull, men min är tom. Jag har inte ens en handväska med mig. Inga ombyten, och inte en slant. Kastade telefonen från en bro som hade särskilda cykelbanor på sidan om och räcken emellan. Jag stod och valde ett tag, om jag skulle kasta åt ena eller andra hållet. Men det fanns ju ingen garanti för att nån skulle köra mitt på den eländiga tingesten, så vattnet fick det bli. Det sa inte ens plask. Ingenting. Den bara sjönk.”