Vilse på Dianas Stigar

Detta är en berättelse om de näst bästa jaktintressena. De som borde komma i andra hand efter jakten, men som oftast blir huvudnumret.

Det var år 1983. Reagan var i Afganistan. Intifada var ännu ett modeord bland journalister och Brittiska Samväldet försvarade Falklandsöarna. Själva visade vi den dådkraft det innebär när ett jaktlag med mestadels pubicistisk vana av Diana, skall omsätta detta i praktik, i det vildaste vi har söder om Vindeln. Detta var på den tiden man kunde lita på väderleksrapporten och Volvo var en svensk bil. Eller som chefredaktören för Jakttidningen, uttryckte det;

-Åker man till Ströms Vattudal i citroen är passagerarna hela och bilen sönder när man kommer fram. Åker man Volvo blir det tvärt om.

-BRUUUM. BRRRRRUUUUUUUMMM. Lät det om kraftledningsgatan. Sa jag till mig själv. När björneländet väl ställde sig på bakbenen var det ingen idé att komma med fler bortförklaringar. Det var en björn. Bara tjugo meter bort. Jag hade inte känt mig säkrare med ett BSA 4,5 mm Airsporter luftgevär.

I ett obevakat slet sig dock Acke. Acke var en tysk jaktterrier. Den enda träningen han hade fått så långt, var språngmarschen inne i Holmens Bruks VDs 245:a. Där var Acke var förtöjd i växelspaken och låg på i ett spår så långt kopplet tillät. Han rusade fram och åter över båda nackstöden via VDs axel ner på intrumentbrädan upp på passagerarsidans armstöd och tillbaka på nackstöden där spårlöpan vände och förde hunden tillbaka igen samma väg. Hela tiden ackompagnerades Ackes tasskrafs mot klädseln (tack gode gud att de var en Volvo) och av husses mekaniska tillrop; Acke! 

Acke!Acke! Acke! Skärp dig nu Acke!  För att vara jaktterrier hade han fått alldeles för lite motion.

Det hade han tänkt sig att ta igen nu.