SORGENS DÖTTRAR

Maud Bjarnelind är född 1953. Hon är utbildad förskollärare och mental tränare, men sedan några år tillbaka sjukpensionär. Eller som hon föredra att kalla sig: Värkmästare.Hon är född och uppvuxen i Luleå, men Sollentunabo sedan mer än tjugofem år. Det här är hennes första bok och den har, till stor del, skrivits i ryggläge.Hon säger själv att skrivandet har blivit en terapi.
Fem kronor av varje sålt exemplar går till Alzheimerföreningen. "Man kanske ska börja tänka på hur man vill dö? Men det är väl bättre att tänka på hur man vill leva..."
De flesta ska förr eller senare mista sina föräldrar. Det är tidens gång. Några dör hastigt, andra får ett långt lidande. I boken möter vi nio kvinnor som berättar öppet runt sina föräldrars död. Första kapitlet beskriver hennes fars, Simon Bjarnelinds, sista tid i livet. Han tynade bort på Nytorpshemmet i Sollentuna. Vi får bland annat möta Eva, femtiosju år, som i samband med faderns död, fick reda på att hon var adopterad. Vi hör Anna berätta hur arbetsminnet försvann när hon såg sin döde far. Annelie, som arbetar med människor i kris, blev själv sjukskriven då hennes mamma led svårt av tarmcancer. Dottern till en pensionerad pastor berättar hur föräldrarna måste genomgå en skilsmässa för att fadern skulle få hjälp. Ett par av kvinnorna har förlorat kontakten med sina syskon efteråt, på grund av arvstvister. Svea orkar inte bli intervjuad, men lämnar fram en dikt istället. Sista kapitlet tillägnar Maud sin mamma, Britt Bjarnelind, som vårdas på ett demensboende i Sollentuna. Vi får följa med en dag när hon besöker henne. En efter en träder dessa nio kvinnorna fram och berättar om sjukdom och död men också om LIV!! Att förlora en förälder är större än man tror, även om man hunnit bli både vuxen och medelålders och oavsett vilket förhållande man haft till dem. Att vi ska dö vet vi, men inte hur, när och var. Och plötsligt inser du att du tillhör den äldsta generationen ingen vidare uppflyttning uppåt egentligen. Den som förväntar sig en handbok eller enkla regler att följa kommer att bli besviken. Boken är mera en tanke och en förhoppning att läsaren ska förstå att man inte är ensam om att gå igenom en förälders sjukdom och död. Och att det finns många sätt att nå Livets slutskede på. Kan, vill, orkar och får du vara där, när det är dags för dina föräldrar? Och finns det något man kan göra för att förenkla för sina nära och kära när den dagen kommer?