På Solfläckens barnhem

där på solfläckens barnhem
bodde några av dem
sådana som såg lite konstiga ut
de kunde vara lite fyrkantiga med håret på ända
och glodde man på dem blev det visst två dagars väta
ett spöregnet stod väl säkert i deras tjänst
det regnade över tomater de stal från sina odlare i närheter
om man kanske hade glott för mycket på dem
kom de senare för att hedersamt tomata dig till ketchup
av alla knep de kunde, målade de en sol
drog en båge upp eller nedan blev det sol eller mulet surt till
där dog även tomatplantan i glasskärvornas regn,
glaset som skar ett hål i själva betraktelsen
och de från solfläckens barnhem glodde i sin tur på dig ut
tittade där på dig slutlig

Vad är det som utspelar sig på solfläckens barnhem? Är det ensamhetens tragik, mörkrets stilla fruktan? Eller är det en mänsklig seger, barfotabarns ystra lek bland höstlöv?

I Stefan Hammaréns lyriska debut skiner mörkret bland solens strålar, humorn bland vansinnet, tårarna bland skrattet.

"Förstenar mig i svenska ord. [...] Den nye särlingen i vår samtidsprosa."
Daniel Sjölin i Svenska Dagbladet