Operan som trojansk häst för en inhemsk teateridé i Helsingfors.

Denna bok utforskar operans roll i Finland i relation till språk, språkpolitik och nationsbygge under 1870-talet och kring decennieskiftet 1890. Opera och språkpolitik är en överraskande kombination i historien, men också
inom opera- och språkforskningen. Trots detta kombinerades dessa två väsensskilda
områden med varandra i sena 1800-talets Finland. Nya Teaterns
akilleshäl i den uppseglande operakonflikten var det dåtida sverigesvenska
scenspråket samt att teaterns skådespelare kom från Sverige.
Utåt sett handlade ”operakriget” (Topelius) om en finsk lyrisk scen på Nya
Teatern, men med tiden blev det allt tydligare att operan också skulle vara
en trojansk häst för ytterligare två andra syften: dels för en alltför stor
finsk ledning på Teatern, dels för ett finskt övertagande av själva teaterhuset.
Finska Teaterns direktör Kaarlo Bergbom och de finsksinnades pådrivande
roll i 1870-talets opera- och språkkonflikt kan därför inte förbigås,
men fokus är här främst på Nya Teaterns reaktiva motstånd mot årtiondets
fusionsförslag, varav två behandlades på lantdagarna 1872 och 1877.
August Arppe aktualiserade språkfrågan med opera på 1880-talet genom
att grunda Helsingfors eller Inhemska operasällskapet. Men inte heller
han lyckades genomföra sina planer vare sig för opera eller ett finländskt
svenskt scenspråk. Men medan den finländska svenskan sakta men säkert
accepterades som scenspråk, dröjde det flera årtionden innan Finlands musikliv
återhämtat sig så pass att nya generationer operasångare fick tillfälle
att planera för en varaktig operascen. Då var Emmy Achté, Aino Ackté,
Oscar Merikanto och Edvard Fazer de aktiva.