Måndag 11.07 : livet ändrar brutalt riktning

Den låga östersolen bländar när minibussen kör över Västerbron. Det känns overkligt och nervöst att vara på egen hand och åka hem till något som är välbekant men ändå främmande – min fysiska status är helt förändrad. När jag sluter ögonen känns det som att jag sitter i ett flygplan ovan molnen; på väg någonstans och ingenstans, som att befinna sig vid en ny nollpunkt i livet. På samma sätt som det kändes att komma hem tropikklädd mitt i vintern efter mina långa uppdrag som fältarbetare med Afrikas röda jord på sandalerna.

När jag vilar kan jag när som helst återkalla livet i Yangon och längta till alla vänner och arbetskamrater, och till det varma fuktiga klimatet. Det var en period av förhöjt levande med en mjukhet i själva luften och ett disigt gulgrönt ljus i den frodiga grönskan. Jag längtar till den tropiska nattens alla ljud med palmernas rassel i vinden, de halvvilda hundarnas kör och munkarnas reciterande i gryningen – utsträckt som en snöängel under moskitnätet.

Det är en bok om: HOPP, VÄNSKAP och mycket ENVISHET.