Korpungen och jag

”Blott två gånger kan jag minnas att jag sett ett sådant uttryck av gränslös kärlek i ett mänskligt anlete. Den ena gången såg jag det hos en moder, när hennes små barn kommo in till henne på morgonen av faderns begravningsdag. Den andra gången uppfångade jag det hos den ene av två vänner som voro ovänner. Den ene var sjuk, och den andre satt vid sängen och talade bittert och skadeglatt om att den sjuke hade sitt eget oförstånd att tacka för sin sjukdom. Då den sjuke i trots och vrede vände bort sitt huvud, böjde sig den andre över detta huvud och betraktade det med samma uttryck av outsäglig kärlek och förbarmande.”

Få svenska kvinnogestalter fortsätter att engagera och provocera i lika hög grad som Elin Wägner (1882-1949), få har varit lika mångsidiga och lika tydliga i sina ställningstaganden både i sin person och i sitt verk. Författaren, journalisten och feministen Wägner var aktiv i kampen för kvinnlig rösträtt, var med och grundade Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad 1925 och blev som andra kvinna efter Selma Lagerlöf invald i Svenska Akademien 1944. Korpungen och jag utkom för första gången 1930.