Familjealbum : att rädda de tidiga bilderna efter pappa var ett nödvändigt projekt

När pappa dog 2002 fick jag överta en kartong med svartvita negativ. Allt var i en salig röra, bara nedslängt. Det var negativ i formatet 6x9 och 6x6, det handlade om de tidiga bilderna, de äldsta som jag känner till.

Arbetet med negativen efter pappa har varit en tekniskt bitvis krävande process eftersom kvaliteten på materialet var så varierad, men kanske ännu mer en mental prövning. Att anta resan genom min tidiga uppväxt har varit en vandring kantad av minnesbilder och upptäckter.

Jag bestämde mig för att bevara historien för eftervärlden i form av en bok. Genomgående för alla texter som finns i boken är att det handlar om vad jag minns och vad mina föräldrar berättat för mig under min uppväxt.

Det här är i första hand ett familjealbum. Intresset är inte allmängiltigt, det är familjebilder. Samtidigt är det en skildring av familjeliv i Karlstad under 1950-talet. Det är ett nedslag på samhällsutvecklingens tidsaxel. Vi söker oss tillbaks till den spirande efterkrigstiden, den period då Sverige påbörjade bygget av folkhemmet. Städerna befolkades, bostäderna blev bättre, det materiella välståndet ökade. Alla hade jobb, alla pilar pekade uppåt.