Elsa och Omar på Femön

Reportern Rufus Olsson fick ta del av och lov att läsa skeppsdagboken så att han kunde skriva en utförlig berättelse om hela händelseförloppet från Montréal till Femön. Det skulle visa sig att han hade en poetisk ådra. Småköpings Allehanda Reportage av Rufus Olsson. ”Fartyget i fråga hette Briggen Sylfiden, med tio kanoner och en besättning på nitton man. Sylfiden var ett franskt fartyg. Det fördes av kapten Edouard Lafitte, en erfaren och duktig skeppsförare.” ”Fartyget Sylfiden lämnade Montréal den tjugosjunde juli 1702 för en resa till Brest i Frankrike.” Den tidiga morgondimman låg som ett tunt flor över Saint Lawrencefloden när fartyget lättade ankar i Montréal. De tunga repen knarrade mot pollarna och seglen slog försiktigt i den svaga brisen. Besättningen rörde sig med vana steg över däck, tysta på det sätt som bara män med månader av rutiner i kroppen kunde vara. Kaptenens röst bröt den dämpade stämningen: ”Släpp förtöjningarna. Vi går nedströms!” Ned för floden – ett rike av vatten och skog. Saint Lawrencefloden var vid denna tid både pulsåder och vildmark. På styrbordssidan reste sig oändliga barrskogar; gran, tall och lönn stod i täta massor och skuggade de steniga stränderna. Då och då syntes rökslingor från avlägsna nybyggarhus eller från små irokesiska bosättningar, men för det mesta var det naturen som härskade. Strömmen var stark, och skeppet behövde inte många segel satta. Floden själv bar framåt. Navigatören stod nära relingen och följde noggrant strömmens virvlar. Sandbankar och undervattens stenar kunde på ett ögonblick förvandla en trygg färd till katastrof. De stora forsarna var ett hinder man inte kunde segla på. Vid Lachineforsarna måste fartyget stanna. Här, där vattnet kastade sig i vilda kaskader, var det omöjligt att fortsätta för egen kraft. På 1700 talet fanns ännu inga slussar, så lasten fick delvis omlastas till mindre båtar, och besättningen kämpade i flera dagar med att dra skeppet genom lugnare sidokanaler förbi det rasande vattenfallet. När man slutligen hade passerat forsarna och åter kunde segla, möttes man av flodens bredare lopp. Vattnet blev lugnare, himlen öppnare och vinden mer pålitlig. Efter flera dagars resa tonade Québecs imponerande citadell upp sig på klipporna ovanför floden. Stadens franska arkitektur, trånga gränder och militära fästen gjorde den till en av kolonins viktigaste knutpunkter. Här fyllde man på färskvatten och proviant: hårdbröd, torkat kött, saltad fisk och tunnor med äpplen – nödvändiga för att hålla skörbjugg borta. Québec var den sista utposten mot havet. Fartyget hade även lastat mycket pälsverk från björn, varg, isbjörn, utter och bäver. Man hade också köpt in valrossbetar samt narvalstand, som man på den tiden trodde kom från det mystiska djuret enhörningen. Allt hade levererats av Hudson Bay kompaniet. Hamnen sjöd av liv. Pälsjägare, handelsmän, soldater och präster trängdes bland varandra. Fartygets besättning tog en sista natt på fast mark innan havsresan tog vid. När fartyget lämnade Québec bakom sig blev landskapet alltmer kargt. Floden bredde ut sig till en vattenmassa så stor att den mer liknade ett innanhav än en flod. Torsken hoppade ibland i ytan, och sälhuvuden kunde skymtas mellan vågorna. Så småningom öppnade Saint Lawrencefloden sig helt och Atlanten tog vid. Saint Lawrenceflodens mynning och mötet med ”det stora vattnet”. Här slog havsbrisen hårdare, vågorna reste sig brant och besättningen förstärkte riggen inför den långa resan österut. Saltstänket brände i ansiktena och doften av tång och stormhav ersatte den sötvattensfriska aromen från floden. Från detta ögonblick var man utlämnad åt havet. Vindar, strömmar och tidvatten bestämde takten. På natten styrde man efter stjärnorna; på dagen följde man solens bana. Fartyget knarrade, seglen bullrade och besättningen arbetade i ständig växling mellan hårt slit och monotona vakter. Havet var vackert men förrädiskt. Stormar kunde resa sig på minuter, och många fartyg som lämnat Montréal nådde ald