Inför Gud och kniven är vi alla lika

Lukten av desinfektionsmedel hänger tung i luften. Tystnaden är total, nästan hörbar. Spända koncentrerade blickar möter varandra över munskydden. Tiden står stilla.

- Patienten sover nu, varsågoda, säger narkosläkaren. Det kalla ljuset från operationslamporna glimmar till i skalpellens stål när den i ett långt drag skär igenom bukväggen. I en kaskad av fostervatten och blod föds jag skrikande fram genom kejsarsnitt.

Det är den fjärde september 1950, samma år som Ingemar Johansson blir svensk juniormästare i boxning.

Mitt liv kom att bli en resa genom svensk sjukvård. Från att torka blodiga spyor och avföring på Mariapoliklinikerna till att bli läkare och verksamhetschef. När jag fyllt 66 år hamnade jag under kniven igen. En svår kirurgisk komplikation kunde ha avslutat mitt liv, men jag räddades troligen av något så ovanligt som en extra leverartär.

Men allt börjar i Stockholm med 50- och 60-talets alla frestelser, idylliska sommarlov på en sörmländsk bondgård, och ett brinnande intresse för popmusik, som senare kulminerar i min dotters framgångsrika musikkarriär.