Peter Pan

Peter Pan är pojken som gör de barn som dött sällskap en bit på vägen till andra sidan, så att de inte ska vara rädda. Han är det enda barnet som aldrig växer upp, och han bor på ön Neverland, en ö som innehåller varje barns fantasier och ser olika ut för varje barn som tänker på den. Däremot är alla dessa Neverland-öar ändå ganska lika, som syskon är lika varandra ungefär, och därför känner alla tre barnen Darling igen sig den kvällen Peter Pan kommer för att ta med dem till ön. Egentligen kommer han för att bara ta med sig Wendy, den äldsta av de tre, men hon vill absolut ha med sig sina yngre bröder också så så får det bli. På ön bor redan the Lost boys, Peters lilla skara av trogna följeslagare, som alla är pojkar som ramlat ur sina barnvagnar när de var små och vars föräldrar aldrig letade efter dem efteråt. Varför de bara är pojkar och inga flickor? För att små flickor inte är så dumma att de ramlar ur sina barnvagnar, är svaret. Berättelsen är både fin och sorglig. Alla pojkar, kanske förutom Peter (iallafall enligt honom själv), är i desperat behov av vuxna förebilder. Helst en mamma, men egentligen har de nog bara lärt sig ordet från Peter. Vem som helst duger. Så Peter hämtar dem Wendy. Hon pysslar om dem, säger åt dem när de ska gå och lägga sig, berättar sagor och lagar deras trasiga kläder. Samtidigt lurar faror på ön, faror som endast vaknar till liv när Peter är där: för det är så han vill ha det. Pirater, indianer och farliga vilddjur smyger alla omkring runt stugan på nätterna, och ingen går säker, varken Darling-barn, Lost boys, fairies eller Peter Pan. Frågan är bara om det till slut är piraterna som är det slutgiltiga hotet för att barnen ska få komma hem och se sina föräldrar (och sin hund!) igen. Eller är det kanske Peter själv? Åh. Jag tyckte mycket om den här sagan. Trots att den är skriven 1911 har den en stark kvinnlig huvudkaraktär i Wendy - även om det hela tiden är Peter som tar till sig äran för de äventyr de upplever tillsammans. De gånger han kommer ihåg dem, vill säga. Det är genomgående de kvinnliga karaktärerna som styr berättelsen, och de manliga som klantar till det - även om kvinnorna sedan låter männen få tro att det är de själva som rett ut saker och ting på ett moget sätt. Precis som det är fortfarande, med andra ord.