Om jag visste att du fanns så skulle jag stanna

Elisaveta Gräsbecks dikter skulle kunna beskrivas som vykort från olika hörn av verkligheten. Som en tanke i en bilkö på väg hem från jobbet. Som ett minne från i förrgår som värmer i bröstet. Eller en längtan efter ett annat liv, mitt i livet.

Själva titeln Om jag visste att du fanns så skulle jag stanna skvallrar väl om att det nog faktiskt fanns någon där. Om det som skildras är självupplevt eller inte saknar betydelse. För vi rycks med på ett sätt som om vi själva var där, med de tankarna och känslorna som Gräsbeck så väl sätter ord på.

jag sprang bakom dig
min lilla hand i din stora
du passerade gå
innan ljuset
hunnit skifta till grönt
jag tänkte
att det var vi som styrde trafiken
som ett musikstycke
klev vi rakt ut i gatan
bilarna skingrades
för ett dramatiskt piano
i våra steg