Spöksjön

Klara kikar ut genom fönstret. I mörkret ute på gräsmattan ser hon spöket. Hans hud är blek och kläderna våta som om han precis badat. I det korta håret sitter en slinga sjögräs. Det skimrar om honom. Långsamt vänder han sig mot henne. Han har kommit för att hämta henne.

Gå på simskola i en mörk och grumlig sjö? Nej tack, det tänker Klara aldrig ställa upp på. Men det är mysigt att tillbringa helgen i morfars stuga på landet tillsammans med storkusinerna Jonas och Kalle. Killarna stannar uppe sent och berättar spökhistorier. Klara får också vara med. Spöken är hon inte rädd för, bara mörka sjöar. När morfar berättar om barnen som försvann i sjön för hundra år sen, bestämmer sig Klara för att inte ens stoppa ner en lilltå i det grumliga vattnet. Det sägs att en pojke blev kvar nere på sjöbotten. Nu letar han efter ett levande barn att byta plats med. Spöken finns inte på riktigt, det vet ju vem som helst. Men vad är det då som låter utanför Klaras fönster på natten?