Ön

Genom bergen däruppe finns dammar
vatten och ljung och skrevor
med tallar och enar

En gammal havsbotten med utspridda vitsippor
är snäckornas viloplats

Marken är vit av deras aska

Så avslutar Annika Forsberg sin diktberättelse Ön.
Raderna sätter punkt för ett verk där hon väver samman fragment från sin sjukhusvistelse med en skildring av sin lika magiska som mardrömslika själsliga tillflyktsort; en skärgårdsö som bjuder både lindring och fasa.