Om begagnandet av elden

blott av den tunna hinnan av en bild hålls världens djup och ögats mörker skilda

Två rader, hämtade ur Lars Gustafssons första diktsamling för snart femtio år sedan. Samma dubbelseende har präglat hela hans poesi. Människans gåta, den kosmiska utblicken, och däremellan de bebodda världarnas rikedom.
Men vilken rikedom i denna tunna hinna! Vem annars kan skriva om filosofi och matematik som Lars Gustafsson se primtalen som mörka fästningar på en platt och svårförsvarad våtmark, eller undra vad normalfördelningens fru Gauss döljer för obehagliga överraskningar under sin kjortelfåll? Vem kan som han se skönheten i mörtstimmets dans före orden och höra sången i kronorna hos den skog som varje kväll passerar i uppsågat skick på elvatåget?
Alla läsare av Lars Gustafssons poesi som blir upprymda av detta sätt att tänka i bild kommer att bli lyckliga över hans nya dikter. Men också gripas av den stillsamma eftertanken och det alltmer oförställda vemodet i dem.