En väg för min son

"Vi var en grupp på fjorton rymmare, och jag var yngst av dem. Vi var egentligen väl klädda för årstiden, men den där plötsliga kylan var outhärdlig. Den skarpa kylan fick våra fingrar att stelna så att vi inte ens kunde samla buskar att bränna. Just när vi trodde att vi skulle frysa ihjäl dök det upp en gammal man. Han hade en märklig, spetsig hatt på huvudet. En av oss lyste upp hans ansikte med en ficklampa, och hans ansikte var isblått. Han hade en fotsid rock på sig. Gamlingen tog av sig rocken och gav den till mig. Då kände jag inte kylan längre, jag kände mig återigen som ett barn i min moders liv. Jag tänkte att nu fryser han väl själv ihjäl, men då såg jag att han hade en likadan rock till på sig. Han tog av sig den rocken och gav till en av mina kamrater, och sedan hade gamlingen ännu en likadan rock på sig! Också den tog han av sig och gav till en annan av mina kamrater. Så ytterligare en rock, och en till... Den gamle mannen tog av sig rock efter rock och gav till rymmarna, och varje gång hade han en likadan rock under. Till slut hade vi alla fjorton likadana rockar, och ingen frös längre. Vi gav oss förundrade av igen."

En väg för min son hämtar sitt motiv från Mellanöstern i början av 1980-talet, men är skrämmande aktuell för 2000-talets européer. Skildringens grundton är emellanåt oroande brutal, men författaren bjuder också på drömlika, fantastiska inslag och på ögonblick av kärleksfullhet, vänskap och omtanke, där ett radbands vandring från hand till hand går som en röd tråd. En far och hans son, sonens flykt, en avlägsen gård och en bortglömd by är andra komponenter i en mångfacetterad berättelse där man känner igen sig men ändå inte, och Hamdi Özyurt skildrar handling, människor och miljöer med en bildkonstnärs visuella exakthet.