Sjutusen år

Carl-Gustaf Lilius (1928-98) var i många avseenden en märkesman. Han var konstnär, författare, filosof och samhällsdebattör. Som konstnär ville uppfylla världen med sina verk. Han läste och han skrev. Hans brevväxling var oöverskådlig. Han motsatte sig kärnkraft. Han försvarade flyktingar. Han var sina vänners trofasta vän, varm och generös. Han kunde vara lättstött och långsint. Han kunde bli vulkaniskt vred. Han kunde gråta av gripenhet. Han var erkänd kilometerpratare, men kunde tiga i dagar. Han var ingen sångare men musik betydde oerhört mycket för honom.

Att beskriva hans liv har inte varit lätt, och orsaken har han formulerat själv: Det problematiska är att jag har så många linjer att rumstera mig fram längs.

Han sa också, att för att hinna med allt han vill och allt han borde göra, måste han skapa en egen tideräkning: hundra år för varje år av den vanliga människolängden. När han fyllde fyrtio ansåg han sig vara fyratusen. Också kunde han säga att han läste och lärde sig, sade och gjorde, så mycket under ett år att det skulle ha räckt för hundra. Titeln på biografin var sålunda självklar. SJUTUSEN ÅR DEL III behandlar tiden 1973-1987.