Dödens ansikte

Döden är en oåtkomlig makt: närvarande och frånvarande, synlig och osynlig, tidsbunden och tidlös, aktiv och passiv. Döden har ofta uppfattats som en skepnad med mänskliga drag som attraherar hela känslolivet. Symboliskt har döden getts drag av ljus, renhet, ljud, dofter och värme, men också skugga, kyla, vällust, avsky, kärlek, sexualitet och förintelse följer i dödens spår. Människan har genom en riklig flora av sedvänjor, ritualer och trosföreställningar försökt förstå, blidka och tämja döden.

Dödens ansikte beskriver några av de strategier människan som kulturvarelse skapat för att komma tillrätta med döden som en biologiskt omutbar makt. Bokens tyngdpunkt vilar på de mänskliga berättelserna och upplevelserna. Traditionen har skrivits ner av 76 bygdemeddelare i Finlands svenskbygder, födda ca 1880-1920, som svar på en frågelista 1967-68. Sedvänjorna bland de högre stånden belyses med utdrag ur historiska dokument, dagböcker och memoarer. Ett rikt material av föremål, konstverk och bilder i kyrkor, museer och arkiv avtäcker Dödens ansikte.