Då slog klockan : En spökhistoria

Så fort Andreas hade fått höra att vaktmästaren sett ett spöke i kyrkan så ville han dit och leta. Mig skulle han förstås ha med, precis som vanligt. Jag trodde ju egentligen inte på spöken men tyckte ändå att det kändes skrämmande.

Men om vi inte tagit oss till kyrkogården den där gången så hade den här berättelsen aldrig blivit skriven. Kanske det hade varit lika bra förresten, jag vet knappt längre. Det är så mycket konstigt som hänt på sistone, en del tydligen bara i min hjärna.

Så den här historien är lika mycket ett sätt att berätta om min bror som ett stöd för mitt eget minne. Och det är viktigt att jag skriver nu för i morgon kan det vara för sent. Då kan jag vara någon annan.