Kallocain - fortfarande drabbande aktuellKarin Boyes dystopi Kallocain föregrep Orwells 1984 och Djurfarmen. En mardrömsklassiker som pekar rakt in i vår egen tid. Det gör den extra skrämmande.Romanen Kallocain skrevs i slutet av Karin Boyes författarskap. Den gavs ut året före hennes suicid 1941 vid endast fyrtio års ålder. Hon tyngdes av sin förbjudna lesbiska kärlek och en värld i brand mellan tysk och italiensk fascism å ena sidan och Stalins terror å den andra.Handlingen tilldrar sig i en maktfullkomlig diktatur med drag av Tredje rikets angivarsystem och Sovjets planhushållning. Staten kontrollerar medborgarna ända in i sängkammaren via övervakningskameror. Kvinnorna är ”förvaringsrum” åt bebisar som ska fostras till soldater. Hembiträden tjänstgör som spioner hos familjer med barn. ”Den som står dig närmast kan vara en förrädare”. Inte ens äkta makar vågar lita på varandra.Drogen Kallocain avslöjar människors innersta tankar och känslor. Lagen mot statsfientligt sinnelag tar ifrån människorna deras sista frihet. Det går att dra en parallell från Boyes bok till Putins och Erdogans förföljelser av oliktänkande, Trumps krav på patriotisk lojalitet hos universitet, museer och konsthallar samt Tidöregeringens avsikt att stifta lag om svenska medborgares vandel.Det mest skrämmande i romanen torde vara Frivilliga offertjänsten. Dit rekryteras mänskliga försökspersoner som lockas av propagandafilmer att bli hjältar i stället för att studera och arbeta. De kontrakteras på tio år och bryts successivt ner fysiskt och mentalt under medicinska tester.I sin poesi förlitar sig Karin Boye ofta på Gud och andliga krafter i naturen. En sådan förtröstan saknas i Kallocain. Individer som längtar efter en annan tillvaro än den påtvingade kollektiva gemenskapen i angivarsamhället klassas antingen som dårar eller brottslingar. För genuin kärlek finns ingen plats.Det världskrig som pågick utanför Sveriges gränser gör tydliga avtryck i dystopin. Världstaten krigar med Universalstaten om herraväldet på jorden. Förgiftade ökenstäder minner om ett förflutet med strömmande friskt vatten under blåa skyar.Vilka tankar kan ha gjort sällskap med Karin Boye, när hon domnade bort efter en överdos sömntabletter på en kulle i skogen utanför Alingsås?

En klassiker som alla borde läsa! En tunn bok, inte svår att komma igenom. Filosofisk, samhällskritisk, mycket välskriven!

Tankeväckande

Tankeväckande

Tankeväckande

Boyes language is beatiful and diverse and that's probably the strongest part of Kallocain. The story in itself doesn't reach the same heights as the poetic rhythm she writes in. Not that memorable or intriguing story that I had hoped for.

Fint skriven bok tydligt inspirerad av andra dystopier skrivna på den tiden. Men jag tycker om hur hjärntvättandet är skrivet. Hur huvudkaraktären till en början försvarar sin ideologi men gradvis blir mer desillusionerad. Relationerna mellan huvudkaraktären och sin fru och sina barn och hur samhället påverkar dom.

Vet att den här kom först, men gillar trots allt 1984 bättre.

Udda uppbyggnad av samhälle (extremt övervakat), intressant att läsa om och leva sig in i. Är 1984 (Orwell) inspirerad av Karin Boye? Den ska läsas framöver. 3/5!

Inre dialoger och egna tankar varvat med berättelser ur huvudpersonens liv. Ett bra tidsdokument som visar hur svårt livet var då för människor som inte passade in och inte kunde leva upp till samhällets förväntningar. Språket gör det svårt att hänga med ibland.

Denna bok kom före George Orwells 1984, på samma tema. Karin Boyes sätt att vara skrämmande klarsynt och poetisk i sina skildringar ekar genom decennierna.

Väcker en del tankar som tex att det endast i våra tankar vi tänker helt fritt men i övrigt finns det lösa trådar (såsom gänget som träffades, varför fick man inte veta mer om dom?) och segt tempo som inte riktigt kommer i mål. Väldigt osympatisk huvudkaraktär också.

En riktigt bra, tänkvärd och välskriven klassiker. Har tematiskt stora likheter med Orwells 1984. Både språk och historia är välformulerade. Rekommenderas för alla som ännu inte läst den.

En vackert skriven bok med en intressant handling som känns före sin tid.

Karin Boye skriver så vackert! Spännande dystopi, känns helt relevant än idag, men huvudpersonen är en riktig tråkmåns!

Boye uttryckte sej verkligen vackert. Så bra och spännande bok!

Häftigt! Den här skrevs i slutet av 30-talet, alltså ett tag före "1984", och är aktuell fortfarande. Vackert och precist språk (men i början lite trögläst pga gammeldags formuleringar).

Kemisten Leo Kall fullbordar statens kontrollsystem när han framställer ett sanningsserum, Kallocain. Serumet får medborgarna att erkänna deras innersta tankar och drömmar. Men den lojale Leo Kall börjar snart ifrågasätta sin roll i systemet och sin längtan efter frihet, som hägrar i fjärran, växer sig sakta stark i honom. I en skrämmande samhällsskildring, där polisöron och polisögon ständigt vakar över medborgarna, presenterar författaren Karin Boye, kemisten Leo Kall. Leo är en lojal medsoldat åt Staten. Han lever med sin fru Linda och deras döttrar, Laila och Maryl. Deras son, Ossu, har omhändertagits, precis som tusentals andra barn, av staten vid 7-års ålder och placerats i barnläger. I barnlägren och ungdomslägren tränar och övar de för att bli framtida medsoldater i Statens tjänst. I Leo Kalls gedigna och ihärdiga arbete åt Staten lyckas han framställa ett sanningsserum som injicieras via blodet. Serumet blottlägger människans innersta och djupaste hemligheter. Det blir ett verktyg som fulländar kontrollsystemet över massorna. Men snart inser Leo Kall medlets baksidor och det system som ligger bakom det. Kallocain publicerades första gången 1940 och är en av Karin Boyes mest kända romaner. Det är en dystopisk science-fiction roman som skildrar en mörk samhällsutveckling. Karin Boye inspirerades starkt av den dåvarande samhällsutveckling i Tyskland och Sovjetunionen. Romanens huvudkaraktär, Leo Kall, är inledningsvis en god medsoldat, övertygad om statens viktiga roll och att ändamålen helgar medlen. Men snart börjar dissidenta tankar luckras upp i Leo. Bortom all sitt arbete för staten föreligger friheten och väntar på att få höra sitt rätta namn. Förutom romanens starka skildring av övervakning och misstänksamhet mellan medborgarna, bär den också starka inslag av kärlek och strävan efter frihet. Kallocain har blivit en tidlös klassiker i samma klass som 1984 av George Orwell, Farenheit 451 av Ray Bradbury och Du sköna nya värld av Aldous Huxley. Det är starka skildringar ur dåtidens samhällsutveckling i 1930-talets Tyskland och Sovjetunionen som ligger till grund för handlingen. I ett övervakningssamhälle där angivare lever bland alla och där Statens propaganda maskin sprider skräck och rädsla i befolkningen. Kallocain är en ständig påminnelse om hur skört vårt demokratiska systemet är och hur lätt samhället kan svikta åt mörkare sidor. Karin Boye är, utan tvekan, en viktig röst som fortsättningsvis ekar in i dagens och framtidens samhälle.

Älskar Boyes dikter!

Känslan i den här boken glömmer jag inte.

Svårt att förklara, är i nått sorts allmänt förvirrat tillstånd. Boken är helt klart en förtjänad klassiker, miljonår före sin tid. Karin Boye skrev den 1940, om något som år 2017 kan liknas vid Nordkorea. Om det nu är såhär där, men det lär vi väl aldrig få veta. Lika lite som att huvudkaraktären Leo Kall får veta om han är med och skapar en ny värld och vad som händer med hans uppfinning, sprutan som gör att människor blottar sanning och känslor, för att tjäna Staten. Boyes språk bildar fantastiska meningar och ord. Vackra, episka nästan och före sin tid. Ibland kommer vanliga författarmeningar och ibland kommer diktliknande beskrivningar. De sistnämnda bara kommer då och då. Ibland är boken tråkig i två sidor, men sen tar den sats igen. Jag har svårt att smälta den, svårt att veta vad jag tycker. Den raderade min hjärna på något vis. Slutsatsen får bli är att jag är glad över att jag har läst den. Jag tror jag behöver smälta den.

Karin Boye beskriver livet i en totalitär stat. Här finns ord som ovanjordlicens, frivilliga offertjänsten, fritidsuniformen, poliskorten, polisögat och polisörat. Begreppen förklaras inte mer utan du som läsare får helt enkelt hänga med i denna verklighet. Ungdomar skiljs från föräldrar för tjänst i någon avlägsen ort som skostaden eller i kemistäderna. Medborgarna har underliga plikter som går ut på att bevaka varandra. Kartor är förbjudna. Människorna verkar inte veta någonting om geografin. Den lydiga, plikttrogne strebern och familjefadern Leo Kall, kemist från Kemistaden nr 4 följer vi genom en bitvis thrillerartad intrig. Samtidigt som tonen är lågmäld, torr till och med, sker sporadiska känsloeruptioner. Boye gestaltar människans inre och yttre verklighet. Dystopin är originell och Boyes grepp att låta oss följa en huvudperson som inte är den vi sympatiserar med gör det hela intressant.Tankeväckande och originellt. Skickligt gestaltat. Ibland tappar jag dock i uppmärksamhet och ibland är det riktigt spännande. Betyget pendlar mellan stark 3:a och 4:a.

Medryckande dikter, tycker om de flesta. Favoriten är Många röster talar.

framsynt roman som hon skrev redan på 40-talet, skrämmande skildring av ett totalitärt ytterlighetssamhälle som passar både till hö och vä

Välkomponerad historia, intressant tema och fint språk. Men tänder inte riktigt till. Tycker nog att Orwells 1984 gör en något mer mångfacetterad skildring av liknande problematik.

InledningNär vi ur det centrala innehållet skulle jobba med delen “Läsa verk och författarskap i relation till förhållanden och idéströmningar i samhället” så riktades mina tankar direkt till Sveriges kändaste dystopiska verk, nämligen Karin Boyes Kallocain (1940). I novellen dras vi in i ett mörkt samhälle präglat av hjärntvätt, överdriven bevakning från myndigheten och en värld bortom mänskliga rättigheter. Vi får skildra kemisten Leo Kalls liv under Kemistaden n:r 4 i Världsstaten där han som till förmån av staten har skapat ett sanningsserum, Kallocainet, för att förebygga uppror samt upproriska tankar mot dem. När Leo senare kommer in i sina försökpersoners själar och innersta tankar som visar deras drömmar om Ökenstaden (en plats som kretsar kring annat än staten utan om kärlek, förtroende och frihet) så börjar han tvivla på Statens system och fundera över sin lojalitet och roll som medsoldat. Och, vad händer egentligen när våra åsikter inte längre är våra egna?Första anblicken av världsstaten kan bilda uppfattningen att novellen bara medför en allt extrem fantasi, men vid eftertankarna så kommer Boye skrämmande nära verkligheten. Boye inspirerades av den nazistiska utvecklingen i tyskland och läget i Sovjetunionen innan andra världskriget. Hon såg med egna ögon nazismens uppgång under sitt boende i Berlin mellan 1932 och 1933. Men däremot är den inte skriven för en specifik händelse eller konflikt utan är aktuell inom hela vår moderna samtid, vi kan dra paralleller med dagens konflikter som exempelvis den i Nordkorea, och kanske var det så Boye också hade tolkningsöppenhet i åtanke när hon skrev den. När boken gavs ut fick Boye dåtidens litteraturkritiker att reflektera över sin egen samtid och samhällets framtid, både åt nazityskland medan andra drog parallellen med Sovjet, vilket nog var hennes syfte bakom det fiktiva innehållet. Kallocain fick majoritetsmässigt bra kritik, men i grund tror jag var en farlig bok att publicera. Att kritisera kriget var en fara i sig, och under samtidens kvinnosyn kanske hon inte hade tagits under samma allvar som en man. Några år efter Kallocains publicering kom ett annat dystopisk verk,som senare kom att bli den mest uppmärksammade under kategorin, nämligen 1984 (1949) skriven av George Orwell. Även om Kallocain är hyllad och skriven nio år tidigare så är 1984 mer omtalad bland dagens generation. När det väl diskuteras dystopiska verk så nämns 1984 först, sedan Kallocain. Mina genusglasögon förklarar det med att i dess samtid var män mer uppmärksammade och därav glömdes liksom Karin Boyes Kallocain bakom den brittiske författaren. Boyes språk är lättläst och intensivt men kräver mycket uppmärksamhet hos läsaren, alltså är detta en bok att skräckläsa och inte ta ett kapitel på bussen då och då. Hon använder jag- och berättarform, vilket gör att man kommer nära huvudpersonen. Språket är delvis lite platt och inte större berikat på bildbeskrivningar, men det öppnar snarare tolkningsmöjligheter än gör boken ointressant. Kallocains främsta huvudtema är nog enligt många framtidsvisioner eller framtidstro, men i min tolkning så är kärlek den främsta glödtråden. Vad händer när kärleken förbjuds? En viktig karaktär i temat är Leos fru Linda. Under bokens gång utsätts Leos kärlek för henne för svartsjuka. Hans desperata behov att få veta om han kan fortsätta ha tillit till henne och bekräftelsen efter hennes kärlek driver honom till vansinne och blir novellens huvudpunkt. Också drömmen om en kärleksfull värld bortom Världsstaten är det som gömmer sig hos de som blir utsatta för Kallocainet. Jag kan inte förbigå att tänka att Karin Boye själv troligtvis speglade sitt kärleksliv i novellen. Hon levde under en tid där det var tabubelagt att vara homo-/bisexuell och föll i en romans med en annan kvinna, och speglade kanske den inre kampen med rädslan av andras reaktioner om någon tvingade fram henne sanningen. Ännu starkare tror jag att det speglar hennes död 1941, och den kärlek hon hyste till Anita Nathorst. Skräcken att aldrig få den besvarad om hon skulle säga sanningen, både till Anita och sin dåvarande älskare Margot.I år fyller Kallocain 75 år och lever upp sin undertitel Roman från 2000-talet eftersom den är lika aktuell idag såsom 1940 och kan diskuteras i oändlighet. Jag tycker därför att detta är en läsvärd bok nu under lov och semestertider som inte ska sluta uppmärksammas. Idag kan vi dra både kopplingar till dagens samhälle och Världsstaten, men också använda Kallocain för att fundera på vår framtid och vart teknologin leder oss.Vad händer egentligen när våra åsikter inte längre är våra egna?

Läsvärd!

''Trollbunden'', ''Stjärnorna'' och ''Ja visst gör det ont'', så oerhört vackra dikter av en mycket inspirerande kvinna.

Jag gillar dystopier och tyckte denna boken var sådär. Kanske fel tillfälle i livet som jag läste denna bok för den har inte lämnat något större intryck på mig.

Boye kan det där med att hitta rätt ord när hon behöver det, man skulle kunna säga att det är lite av hennes grej. Enormt bra bok som känns före sin tid.

"Det högsta och vackraste kan man inte hålla fast, det kan man inte göra anspråk på. Det går förbi som en uppenbarelse."

Väldigt ojämn. Går mellan att vara fantastiskt till att vara intetsägande, som en berg-och dalbana.

Skrevs när författarinnan var strax över 30 år. Skrevs i en era när kvinnor inte förväntades förvärsarbeta och göra "väsen" av sig. Skrevs i Sci-fi anda som går att härleda till dagens framtid - för 70 år sedan. Fantastiskt språk. Fantastisk inlevelse. Karin, jag önskar att tiden varit sådan att du kunnat härda ut.

Läsvärd och tänkvärd, lite seg i mitten men fantastiskt språk och uttryck

Längesen jag läste den, men minns att jag tyckte mycket om stämningen och språket. Dags att läsa om den snart, tror jag...

Om människan som växer inifrån vs människan som växer av yttre stimuli, och givetvis gråzonerna emellan. Även om du lever efter de socialt eller överstatligt styrda dogmerna, kan du inte acceptera dem till fullo. Fullkomligheten är varje individs ide, men ingen kan göra sig själv fullkomlig. Alltså blir det en jävla ångest på varenda sida. För elakt att Kall hade ihjäl Rissen. Det hade aldrig passerat i ett Hollywood-manus.

Vilket språk! Riktigt bra bok.

Tung bok, emn fin. Var nog lite för ung när jag läste den och blev deprimerad. Ska läsas om inom en snar framtid!

En stark"framtidsskildring" som finns kring oss idag och som speglas i nyheterna regelbundet. En klassiker som håller måttet.

Älskar Karin Boyes dikter! Min absoluta favorit!

Intressant bild av polisstaten men är bara för tråkig

En klassiker värd namnet.

Tycker mkt om stämningen i boken, man sugs in i handlingen från första meningen. Dock tappar boken i den senare delen, men knyts "fint" ihop i slutet. Bra bok som "alltid" kommer vara aktuell läsning.

Hållerän i förhållande till Kostler,Huxley och Orwell den bok som biter tag i en mest.

vilken skräckmiljö ändå hemskare när man vet vad som kan gömma sig bakom diktaturstaters fasader. Bra skrivet med tanke på vilken romantik som byggdes upp runt både Tyskland och Sovjet vid den tiden.

Jag är med i en bokklubb och vi ska diskutera Kallocain i början på September. Den är intressant som ett tidsdokument men jag fastnar inte och har svårt att läsa klart.

Nja, inte min favoritdystopi. Givetvis är den ju bra men den känns ändå lite trälig att läsa, iaf för mig.

Behöver nog läsas än en gång. Hur tusan knöts säcken ihop?

Höjde betyget efter att ha läst Karin Boye med "nya ögon". Det var så väldigt många år senast. Jag är väldigt förtjust i "Ja visst gör det ont" men den här samlingen är fullspäckad med godbitar. Alla Karin Boyes diktsamlingar finns mellan pärmarna.

ljudbok, till min förvåning läst av leif pagrotsky! gav en rolig twist till styckena om att man ska göra "allt för staten". men väldigt bra uppläst, VÄLDIGT bra bok! leo kall är inte så kall som det låter, utan jag lever mig in i hans situation. dock tappas detta lite på slutet, jag vet inte om det var för att jag lyssnade lite slarvigt. och här har jag gått runt och tänkt: "jaha, boye, det är hon med 'visst gör det ont när knoppar brister', det var väl kul för henne" och så visar det sig att hon är en mästerlig dystopist!

De talade inte till mig. Vackra men dunkla dikter.

Tror att jag läste Kallocain i ett dåligt läge. Hade precis läst 1984 och Du sköna nya värld, vilket gjorde att historierna flöt ihop och blev "samma". En lätt dystopimättnad hade nog infunnit sig också...

Stark historia där du kommer obehagligt nära huvudpersonen.

Kommentera...

Kommentera...

Kommentera...

Så spännande och jag kunde verkligen inte sluta läsa den. Jag ser fram emot att plocka upp den om några år igen och dra med i handlingen igen.

Nej, jag förstår inte storheten i den här.

Karin Boye lyckas mycket bra med sin gestaltning av den liksom alla andra i denna värld galne forskaren. Trovärdig känns hans tro på sina vridna ideal och totalitära ideologi. Idag kanske inte en klockren teori om hur ett framtida samhälle skulle kunna se ut men dock en riktigt bra varning om människans funderingar kring utlilism

För mig är denna roman den bästa bland Boyes och troligen den mest kända. Kallocain ör ett sanningsserum framställt att kontrollera statens invånare i ett totalitärt och fascistiskt samhälle.

Karin Boye är ju inte i första hand känd som SF-författare men den här klassikern får väl ändå räknas till genren. Kallocain är ett kemiskt medel som gör att man inte kan ljuga...

Karin Boye kan ha varit en av de mest deprimerade människorna som har vandrat på denna jord(hon tog ju dessutom livet av sig) men det gav henne också drivkraften att nudda dikter på ett sätt få har förmågan att göra!

Så mycket tänkvärt

"Du är min renaste tröst" är min favorit.

Hon har sagt det mesta. Om det mesta det finns något att säga något om. För det mesta har hon också rätt. "Just så känner jag just nu".

Den kanske vackraste och mest hårresande scenen ger hon oss då kemist Kall besöker det hemliga mötet för omoralens folk. Dårarnas sekt. De som ingen vet vad de gör. De utan ledare och syfte. De bara är och ler. Någon slags musik. I protest mot världsstaten och de stulna kulturerna låtsas de sova i grupp, i varandras värme. Att hon skriver i början av andra världskriget ger en såklart otaliga assiciationer. Man tänker enkelt som ett skolbarn och det med rätta. Skulle tredje rikets vinst te sig så här? Eller Soviets kalla blockad. Men nej, ett hopkok av tendener, lika mycket nu som då, det värsta av alla ideologier. Vi är inte på väg dit.

Riktigt bra bok. Enda problemet,och detta har boken tydligen fått ständig kritik för, är att den har blivit överskuggad av 1984 (som enligt Wiki kom efter Kallocain...). Hursomhelst, denna lilla pärla känns skönt osvensk i sitt språk, kanske för att den är skriven för så länge sedan att det känns som ett brev från gammelmormor. Detta menar jag i helt positiv mening! Vidare är storyn också skönt befriad från alla schabloner. Det enda som man får säga är bibehållet är väl den s.k Svenska ångesten, om det nu finns en sådan.Historien kretsar alltså kring forskaren Leo Kallo som skapat ett medel som får folk att säga sanningen. Ett sådant medel i en totalitär, postapokalyptisk polisstat som bygger på angiveri är katastrof. Dock är allt berättat ur Leos perspektiv och istället för att bli en ytlig sci-fi thriller blir det en resa genom Leos psyke och man får steg för steg följa honom när han går från att vara en "god medsoldat" tills han börjar inse vad det är han har skapat...Inte en femma, och det är endast för att 1984 har tagit tronen redan, tyvärr, och man är alltför bekant med temat. Det, och ibland att boken vart lite seg med meningar som aldrig tog slut vilket fick den att tappa tempo, enligt mig.

En av de första diktupplevelserna.

En cynisk och för sin tid modern framtidsskildring.

Läste boken för länge sedan i pocket och skulle troligen ge den 5 i betyg i dag.Kommer förmodligen att plocka fram och läsa den igen. En viktig bok.

Nr 3 i Sånger om ödet ur Gömda land är min absoluta favorit:"... Önska dig inget som andra fått:allt händer en enda gång.Önska dig inte vad någon skaldhar sjungit i sin vackraste sång.En stjärnljus natt när du vakar,skall Ödet slå på din dörroch söka dig med ögon av sällsam färg,som aldrig någon tala om förr......"

En särdeles dyster framtidsskildring. Dock kan man förstå att pralleller dras till FRA-lagen i dessa dagar. Vore intressant att ha fått lite bakgrund till hur detta samhälle vuxit fram, om än inte i långa beskrivningar sida upp och sida ner, så ändå i historiskt återberättande ordalag.