Nyfiken på Flora Wiström

Möt Flora Wiström som debuterar med romanen Stanna.

Flora Wiström bloggar om böcker, fotografi, feminism och vegomatlagning, är redaktör för Metro Mode Creative, har podcasten Flora & Frida - och i september debuterar hon med romanen Stanna. Boken handlar om att hålla andra uppe när man själv är nära att gå sönder, om den stora livsavgörande kärleken, om att stå still när alla andra rör på sig och den är en hyllning till systerskapet.

Hur fick du idén till din debutroman Stanna?
Jag var nitton, hade precis börjat plugga kreativt skrivande vid universitetet och behövde finnas som stöd för min dåvarande partner. Jag behövde rusta mig, lägga mitt ego åt sidan i en väldigt självförverkligande period i livet. Jag skrev en anteckning på min mobil då:

När jag känner hans tårar på min hud kommer jag på mig själv med att tänka: Nej. Snälla. Inte nu.

Runt den känslan växte karaktärerna och handlingen till Stanna fram. Att vara i en situation där man vill finnas för någon, vill stanna, vill vara en bra livskamrat, men samtidigt lockas av allt som hägrar utanför.

Vilken bok/författare skulle du säga att har betytt mest för ditt skrivande?
Jag har tre favoritförfattare. Amanda Svensson, Chimamanda Ngozi Adichie och Jonas Hassen Khemiri. Jag slukar allt av dem.

Du är en otroligt begåvad och produktiv ung kvinna. Hur förhåller du dig till duktig-flicka-syndromet?
Jag är prestationsprinsessa på många sätt och lider ofta av otillräcklighetskänslor. Att vilja prestera är ju en fantastisk drivkraft i skrivandet, men det kan också göra att djävulen på axeln överröstar allt annat. Men jag jobbar hela tiden på att sänka ribban. Nu är jag bättre på att tänka ”jaha, där kom en sån självföraktande tanke” i stället för att lyssna på den.

I din blogg kan man se att du omger dig av en massa härliga vänner. Är de en del av ditt skrivande och i så fall på vilket sätt?
De är definitivt en del av mitt skrivande. Jag har många vänner som skriver, och då läser vi varandras texter och ger konstruktiv kritik. Så vi inspirerar och peppar varandra väldigt mycket. Men mina vänner är också min glöd.
Mycket av Stanna kretsar kring systerskapet och hur viktigt det är med vänner när allt runtomkring bara faller. På det viset är Stanna är en kärlekshistoria på flera sätt. Boken handlar om kärleken mellan ett älskande par, men också kärleken till familj och till vännerna. I allmänhet tycker jag att folk gör för stor skillnad på kärlek och kärlek.

Hur känns det att skiljas från huvudkaraktärerna Ester, Hanin och Eli nu när du har skrivit klart?
Jag tänker ofta på dem. Speciellt på Hanin. Hur skulle hon ha reagerat i den här situationen, vad skulle hon ha sagt? Det bästa med att vara mitt i en skrivprocess är att man får hänga med sina karaktärer hur mycket man vill. Så det är klart att jag saknar dem. Men jag är också peppad på att mejsla fram nya fiktiva personer.

Vad hoppas du att dina läsare bär med sig efter att ha läst din bok?
Jag hoppas att Stanna ska skänka pepp och styrka till unga människor. Att boken ska uppmuntra till skapande. Och för de som går igenom sorg: en känsla av igenkänning och stöd.

Vilket är ditt mest inspirerande tips till unga människor som drömmer om att en dag debutera som författare?
Att skaffa en skrivkompis! Grabba tag i någon som skriver, och föreslå att ni kan läsa och ge respons på varandras texter. Det gör så mycket för skrivlusten och för inspirationen.

Vad läser du i sommar?
En bön för de stulna av Jennifer Clement, Den hemliga historien av Donna Tartt och Glaskupan av Sylvia Plath.