Bandyn har varit dödförklarad i snart hundra år. Ändå överlever sporten som en ursvensk klenod. Varken ishockeyn eller innebandyn har lyckats slå ut den. Inte heller isande köld eller klimatförändringar. Bandyn startade i landets förnämsta miljöer, men representerar idag glesbygden. SM-finalen har spelats ända sedan 1907 och behållit sin magi som Sveriges allra äldsta större årliga idrottsevenemang. Supporterkulturen runt finalen har långa anor. Inte ens fotbollen har kunnat visa upp en större mängd resande supportrar till en match. Nostalgin har sedan länge varit sportens kännetecken, bäst symboliserad av bandyportföljen. En lika lång och spännande historia har dambandyn, utan att ha lyckats slå igenom.
Under 2000-talet har hela bandyn chockmoderniserats. Den har på kort tid lämnat sitt naturberoende från att ha spelats på bristande sjöisar till att träda in i jättelika inomhushallar. Men publiken har inte riktigt varit med på noterna. Nostalgin har hängt kvar. Detta är berättelsen om den säregna bandyn och dess förhållande till svensk natur, nationalism och nostalgi.
