Jag står upp i stigbyglarna och låter Glimra sträcka ut. Hovslagen försvinner i snön. Vi är ensamma i världen, det är så det känns. Jag ochmin häst. Glimra och jag. Vi smälter ihop …
En dag ska jag rida lika bra som Marianne, nej, ännu bättre, bäst i världen. Och jag ska ta hand om hästar som ingen annan vill ha, missförstådda hästar som andra tycker är farliga …
Bilden av Glimra fladdrar förbi i min hjärna. Jag offrade henne för pappas skull, för att inte svika honom. Nu har han svikit mig och det känns så orättvist att jag inte vet hur …
