Fjärilsbreven

A°terigen ho¨rs ro¨ster och jag ka¨nner ha¨nder som bo¨rjar ta i min kropp och vrida mig runt. Det go¨r ont, fruktansva¨rt ont. Sma¨rtan a¨r tillbaka. Jag fo¨rso¨ker skrika men kvider bara. ”Hon lever”, ho¨r jag en mansro¨st ropa. Mina armar trycks ihop och jag lyfts upp pa° na°got ha°rt och stelt. Ett starkt sken fo¨rso¨ker tra¨nga in i mig. Blinkande lampor fo¨rso¨ker fa° mig tillbaka till verkligheten, men det har ga°tt fo¨r la°ngt. Dvalan och so¨mnen a¨r sa° behaglig. Den suddar dessutom bort skammen. Fja¨rilsbreven a¨r en ka¨rleksbera¨ttelse om livet. Om hur den vackra konstna¨rssja¨len Elise hamnar i fo¨ro¨varens grepp. Med hav och a¨ngar som fond spirar en nyfo¨ra¨lskelse i byn vid kusten. Men da° den djupa ka¨rleken va¨cks till liv ligger ocksa° sa°rbarheten o¨ppen. Det fo¨rga°ngna go¨r sig pa°mint och sa°ret som aldrig fick la¨ka bo¨rjar blo¨da. I bokens slut fogas personer och ha¨ndelser under en period av fyrtio a°r samman. Prologen knyts ihop med epilogen och la¨mnar la¨saren med en hoppets efterklang.