Rainer Maria Rilke

Det har gått fyrtiotre år sedan Erik Lindegrens tolkning. Hög tid alltså för en ny svensk version av Rilkes mästerverk. Poeten Camilla Hammarströms översättning är både mer följsam och mer distinkt än föregångarens.

Med språkets intimaste medel berör Rilke i dessa tre sorgedikter gränsen mellan död och liv. Rekvierna är tillägnade väninnan Paula Modersohn-Becker, en ung poet samt en pojke. Med ömsom lugna, ömsom upprörda tonfall återkommer Rilke till skapandets villkor och gränsen mellan liv och konst. Dikterna har nu för första gång­en översatts till svenska och försetts med efterord av Helga Krook.

I februari 1922 översköljdes Rainer Maria Rilke av en ingivelsevåg stark nog att i ett svep på tre dygn skriva svitens första del på 26 sonetter. Efter tio dagar kom en ny våg som resulterade i andra delens 29 sonetter. Sonettens versmått och rimflätning hör ändå till det mest intrikata man kan välja. I denna volym presenteras dessutom originalet som parallelltext.

Rilkes enda stora prosaarbete är denna märkliga "fiktiva självbiografi". Rilke ville berätta om sig själv, hur han innerst inne upplevde livet, utan att behöva hålla sig till triviala yttre sanningar. Nyöversättning av Erik Ågren.

En unik dokumentation av den skaparkris Rilke upplevde då han inte lyckades slutföra Duinoelegierna. Med sin samlade livserfarenhet som klangbotten formulerar Rilke en »sista vilja« och utvecklar tankar om livet, arbetet och kärleken.

När Rilke i april 1926 befanns sig på sanatorium i Schweiz fick han ett brev från Pasternak som bad honom att skicka Duinoelegierna till Marina Tsvetajeva som då befann sig i Paris. Så inleddes en intensiv brevväxling mellan några av 1900-talets största författarskap.