Nya färgstarka fyror från Novellix

Ännu en gång visar Klas Östergren vilken enastående berättare han är. I novellen Ravioli tar Östergren oss med in i en värld där moral och förnuft ställs mot den blinda passionen.

Ojura är en öm skildring av barndomens oskyldiga lekar och mötet med den hårda vuxenvärlden.

I Fantasy introduceras en helt ny genre, Stureplansfantasy - Snabba cash möter Narnia. Novellen är en berättelse om Hemligheten, ett ofullbordat filmprojekt, där vi befinner oss i gränslandet mellan verklighet och fiktion.

Mammalia är en stark novell om makt och kvinnlig vänskap. När den unga journalisten Sara möter den äldre och excentriska konstnären Mona vänds hennes värld upp och ner.

Likbleka tittade Shuno och Danne ner i golvet för de visste att Tokke skulle bli sur om de sa något. Ingen av dem ville vara en goltupp. Ingen ville bli tjallaren. Hela kvarteret skulle få reda på det.

Mamma brukade tona ner Darias framgångar för mig, hon visste att det var känsligt. Det var därför hon sa det lite i förbifarten, från köket, som om det inte var något märkvärdigt, samtidigt som hon kände sig tvungen att bjuda med mig så jag inte skulle känna mig exkluderad.

Hon gick uppför trappan och tyckte att det kändes tungt att andas. Asbest, tänkte hon. Men det var dumheter. Folk arbetade här. Vuxna människor med månadslön. Eller vad de nu hade. Män som var fackligt anslutna.

Det är så att min far gick bort nyligen. Och skorna var en del av det han lämnade efter sig. Och jag har som sagt aldrig sett dem förr. Det är ett par ljusblå mockaskor. Damskor. Storlek 36. Aldrig använda. Jag begriper inte var min far fått tag på dem.

Hon frågade om det var jag som hade ringt om katterna. De är här inne, sa hon. Först blev jag bara stående, tittande. Det är länge sedan, tänkte jag. Men det var här. Det fanns ingenting jag kunde säga eller förklara just då, så jag följde efter henne in.

De vandrar längs den lilla ån. Den kommer uppifrån bergen och det växer gräs längs kanterna. Nyslagna tun på bägge sidor, blekt gröna i solens sista strålar. Från ladan på gården intill hörs en höfläkt. Mannen tar stora kliv och håller ett ljuster i ena handen.

Som sagt, det var jag som gick med på producentens förslag. Och producenten var den som föreslog tävlingen. Och till slut var det publiken som ville att jag skulle huggas i bitar som en höjdpunkt i tävlingen. Och åter igen, det var jag som sa ja till det här förslaget. Ja, ja, ja.

Jag köpte en gammal Chevrolet och var lycklig; en tanzanisk kvinna med egen bil är ett Guds mirakel. Jag bar solglasögon med fuskdiamanter på skalmarna. Ingen kunde se att jag kom från Afrika förstagenerationsinvandrare.

Claire sitter under palmerna. Tänker på hemma. Och älskaren. För efter Richard fick hon sig en älskare. Tog jag mig. En gift. Hon nämnde inte någonting om resan. Han skulle få oroa sig. Det fanns dagar då hon önskat det.

Tänk, säger Simon. Och jag tänker. Jag försöker jobba mig djupt in i min överhettade hjärna. Det sista tydliga minnet väskan är från det rummet i skjulet, när väktarna kom.

Det har gått så lång tid. Ändå finns det stunder när det stiger upp i mig som om det hände i går. Jag kan hantera det. Jag kan bli ren. Men förr eller senare väller mörker tillbaka ut i mig ur märgen. Mörker är min märg.

Jag hann inte säga något innan du sa att det var det vackraste någon någonsin hade sagt till dig och om du bara hade väntat i några sekunder så hade jag sagt att det inte direkt var mina ord som jag använde där.

Jag var hos krigskommissarien häromdan och frågade om man enligt svensk lag har rättighet att röka ihjäl sin hustrus väninnor! Nej, det hade man inte. Och hade man det, så vågade man inte, för då var det slut med ens.

Han såg upp och nickade, då hon kom in. I själva verket skulle det gjort henne detsamma, i vilket tillstånd hon funnit honom. Det som skulle sägas, det måste sägas.

På tre dygn hade han icke sovit. Hans tanke hade under dessa sista dagar förföljt ett enda mål: hur skulle han göra slut på denna ändlösa parentes, som brutit sönder meningen i hans liv?

Vi vaknade vid det att hon skrek som om hon blivit galen, och sådan här har hon varit allt sedan. Hon bara vill ha ljus, ständigt mer ljus. Vad är det, tror du?

Han satte sig i passagerarsätet. Bilen riste till när den startade. Det var mammas sambo Johns kärra, och det var han som körde. Det var sjukt - han var trettioåtta år och hade ingen annan som kunde plocka upp honom utanför anstalten än mammas kille.

Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, med min bokstavsspilta och min klöver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.

Kaj tittar bort mot Gloria. Med facit i hand tycks det ju verkligen som om hon har gjort något fantastiskt. Medvetet eller inte. Något som ingen annan enskild samhällsengagerad artist eller kändis, eller ens politiker, lyckats med.

Jag frågar henne igen om hon minns den första kvällen, enda kvällen, gårdagskvällen, hur vi möttes vid en häck på Sveriges sydligaste udde, måsarna och strandrågen, havet alldeles nära och hur hon stack armen genom häcken och tog tag i min arm, och att jag tyckte att hon var söt, mycket söt, men inte vacker, inte så att det gjorde ont.

Men det blir såhär. Att hon tänker på honom hela tiden. Värmebölja: han på stenen. Tiden som stannar upp i några dagar. Figurerna i hopptornet i röda, gröna baddräkter. Hettan ökar. Tystnad. Fördömelsen. Pojken som säger: "Du kommer att förlora allt du har. Allt som dig ges ska tas ifrån dig."

Men. Det var något med den här ringningen som kändes. Jag vet inte. Annorlunda. Plötsligt fick jag för mig att det var K som ringde på. Hon kanske ville be om ursäkt. Dra ett streck över det som hänt. Jag smög mot hallen och tittade ut genom titthålet. Poliser. Hela trapphuset var fyllt av poliser.

Allt mer koncentrerat sökte han efter frågorna som till slut skulle kunna avslöja hennes dumhet och få henne att generas. Han tänkte att om han bara fick henne att sänka blicken en enda gång, skämmas det allra minsta, eller åtminstone att för ett ögonblick svaja på rösten och leta i minnet efter något att dra till med. Då skulle han låta henne vara.

Han gick in i trädgården från baksidan, det fanns en stig där som han hade trampat upp, först med små fötter, sedan med stora. Den skulle växa igen nu. Det hände mitt framför ögonen på honom.

Det står helt klart att det inte kommer att bli något av den här pojken, son till en mor som vrider sina händer och glömde bort att bjuda in den trettonde fen, som till straff beslutsamt förbannar pojken.

Nej, säger han, jag har nämligen blivit kär i en annan. När jag hör detta hoppar mitt hjärta över ett slag, kanske till och med flera, jag vet inte. Samtidigt smattrar det i huvudet, det är otroligt, jag skulle vilja klamra mig fast vid honom, kyssa honom, ligga med honom igen, i natt kommer han att stanna.

Han satt kvar, orörlig, blicken sänkt. Beck och Lenzberger tog det som en provokation. Beck borrade in pekfingret i mannens bröst. "Åh, här är det visst någon som inte vill svara", sa han och gav mannen en örfil. Glasögonen hamnade snett, mannen rättade inte till dem.

Det finns åtminstone en fördel med att han är här. Jag vill inte behöva tillbringa den återbetalade tiden ensam, denna enda timme som inte riktigt tillhör någon och som är friare än alla andra årets timmar. "Jag var nervös", säger han. "Nervös på ett sätt som jag sällan varit."

Jaha", säger han med skrovlig stämma och släpper den upprökta cigaretten rakt ner på gatan, tio våningar ner. "Har du fortfarande inte kommit över mig?" "Jo", svarar jag lugnt. "Det har jag. Men jag vill förstå varför vår affär urartade så hemskt."

Vi rusade uppför åkern längs med spåren bort mot Barbros hus. Här och där syntes droppar av blod. Jag sprang med Kasper som hoppade genom den höga snön och höll kopplet som ett streck mellan oss. Bröstet värkte av den plötsliga ruschen. Jag hoppades att jag inte skulle vara för sent ute.

Känner marken under fötterna, gungar lätt, hör vågorna slå mot stranden, segelbåtarna en bit bort, ljudet av vanten som slår mot masterna, festerna, musik, röster. Doften. Blommig och söt. Flickparfym.

Obehagskänslan rusade genom blodet och gjorde henne yr. Hon reste sig upp och vinglade till så att stolen välte med ett brak. Ellinor och Ingmar tittade förvånat upp från sina datorer. Något var fel. Hon visste det i djupet av sitt hjärta.