De är en sorts familj: ärkefjollan Paul, Lars-Åke och Seppo, Reine med sitt plågade förflutna på den lilla bohuslänska ön, den vackre Bengt som är filmstjärna i vardande. Varje år firar de jul hos Paul, det är där Benjamin och Rasmus träffar varandra och blir kära. Allt ska de offra för kärleken. De älskar varandra så mycket. Världen och framtiden tillhör dem. Och det är då som sjukdomen kommer till staden. Bögpesten. Den nya digerdöden. De är alla så unga. En efter en skall de dö. Det som berättas i den här historien har hänt. Allt är sant. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia. Det här är andra delen i romansviten Torka aldrig tårar utan handskar. Den första delen utkom i augusti 2012 och blev en stor säljsuccé som hyllats av en enig kritikerkår.

När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm. Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat. Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen. Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia.