Interiör med uggla

Egendomlig mästerlig

I Durs Grünbeins poesi finns allting i en annan skepnad. Texten är inte en bild av verkligheten, utan den är språklig representerad. Man kan säga att Durs Grünbein följer en tysk tradition inom poesin. Han påminner om Hölderlin. Han påminner också om Tranströmer. Kanske just därför fick han Tranströmerpriset i år. Men det är inte bara arvet efter den tyska och den svenska modernismen som blir kännetecknande för denna stora poet. Också hans magiska kraft att inte säga det han menar och hans förmåga att dölja bilden bakom ord, säger mycket om en mästare som kan konsten att tala i skuggor. Han är ingen traditionell metaforpoet, han är ingen surrealist i den bemärkelsen. Inte heller fäster han för stor vikt vid talet som de amerikanske postmodernisterna har försökt proklamera för. Han är en egen poet, en egendomlig och självständig företeelse inom den europeiska litteraturen idag. När jag har avslutat hans diktsamling, har jag lust att läsa den en gång till, för de svåra dikterna fastnar knappast i minnet. Kanske är det så poeten vill att vi skall minnas honom. Han finns i texten, medan man läser och sedan lämnar han en frågeställning hos läsaren. Hur skall vi bära oss åt nu gentemot språket? Kanske kan vi göra uppror!?!?