Recension av ?Min kamp 3? av Karl Ove Knausgård
Första raderna:
?EN MILD OCH MULEN DAG i augusti 1969, på en smal väg längst ut på en Sörlandsö, mellan hagar och bergsknallar, ängar och skogsdungar uppför och nerför små backar och genom skarpa kurvor, ibland med träd på ömse sidor, som i en tunnel, ibland med havet rakt fram, kom en buss körande. Den tillhörde Arendal Dampskibsselskab och var som bolagets alla bussar målad i ljusbrunt och mörkbrunt. Den körde över en bro, längs en smal vik, blinkade höger och stannade. Dörren öppnades och en liten familj klev ur. Pappan, en lång och smärt man i vit skjorta och ljusa terylenebyxor, bar på två resväskor. Mamman, klädd i beige kappa och med en ljusblå sjalett över det långa håret, drog en barnvagn med ena handen och höll en liten pojke i den andra. Bussens feta avgaser hängde kvar ett ögonblick över asfalten när den körde vidare.
- Det är en bit att gå, sa pappan.
- Orkar du det, Yngve? sa mamman och tittade ner på pojken som nickade.
- Klart jag gör, sa han.?
Slutraderna:
?När flyttlasset hade kört och vi satte oss i bilen, mamma, pappa och jag, och körde nerför backen och över bron, var det med en enorm lättnad jag tänkte att jag aldrig mer skulle komma dit igen, att allt jag såg, såg jag för sista gången. Att husen och platserna som försvann bakom mig, också försvann ur mitt liv, och det för gott. Inte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör.?
Däremellan, på 442 sidor, växer Karl Ove från 8 månader i barnvagnen till en försigkommen, beläst och känslig 14 åring som gråter för det minsta och mesta.
Något slags minne har K O men startraderna kan inte vara ett själv upplevt minne eller hur? Bland annat därför står jag, efter läsningen, frågande en del av de minnen som K O sk
av Åge Einar, 2012-02-17
