Silverfisken

Beskrivning:

I en rea-trea nånstans i Sverige bor lillfia. När hon fyller år bjuds dagiskompisarna plus mammas och pappas polare, fast det är visst bara polarna som kommer. Med dunken framtrollad kan vad som helst hända. Fialiten får en kniv i present som hon gömmer under badkaret. Ibland tar hon fram den för att lätta på trycket. Och när dagisfröknarna ställer jobbiga frågor berättar hon ingenting. Inte heller när läkarna på sjukhuset eller Soc-tanterna frågar. Inte om pappa, inte om hans polare, ingenting om det som händer i rea-trean någonstans i en stad precis som alla andra i Sverige.

  Silverfisken är en lyrisk monolog om att överleva i en miljö, det egna hemmet, där det som borde vara ens trygghet är ens värsta fiende. Med ett halsbrytande och lika delar rått som komiskt språk fångar Rapp Johansson det lilla barnets skakande upplevelser av en obegriplig värld.

Små grytor har också massmord på sina hjärnor

jag bär dina förtorkade slag

pappa

i mina ögon

konserverade tårar och råkokta lingon

och slagen avtog aldrig i styrka

och jag lärde mej att

bättre en kuk i handen än tio i stjärten

pappa du bad mej stå

såhär och stilla

men förklarade aldrig hur yxan skulle sitta

för att knäcka mina kotor

Recensioner:

”Orden är tuktade och sarkastiska, så drivna som överlevnaden kräver. "Jag har svurit på min heder/att utgå med seger." Den som talar är ännu bara ett pinnhål över den göl där evolutionen upphör att gälla. Det vill säga: en silverfisk. Men detta kreatur, hemma hos rakbladen under badkaret, är Rapp Johanssons vapendjur. Det är inte mycket till skydd mellan sig själv och sin avlare. Men det är en värld bättre än den där "pappas favorittjej" lever. Nikanor Teratologen, flytta på dig. Det har blivit allvar i litteraturen.”

DN/Aris Fioretos

”När jag läser den här skakande, kväljande, svidande historien i ett svep inser jag att alla andra språkliga sätt att förmedla de här upplevelserna måste vara sämre. Osannare. Okänsligare. Författaren tvingar upp mina ögon. Hon tvekar inte att avtäcka grisigheterna, blodet och bajset; vad sexåringen tvingades svälja och vilka hon tvingades slicka. Hon spottar ut brotten och smärtorna och skammen. Det är oerhört att det är så bra.”

Aftonbladet/Pia Bergström