Så dödar vi en människa

Sina sista månader i livet tillbringade Stefan Gurts pappa Sven på ett demensboende i Solna. På kort tid förvandlades han från en rundmagad och lätt förvirrad äldre herre, som kunde föra timslånga samtal om allt från litteratur till fotboll, till en skelettmager åldring som somnade mitt under lunchen och inte brydde sig om någonting. Han valde själv att påskynda döden genom att vägra äta och till slut även att dricka.

Det här är boken om den tiden. Om en vårdavdelning där gamla människor hålls inlåsta, där de bara tillåts vistas utomhus en enda timme i veckan och medicineras för att sova sig igenom dagarna. Och där de anhöriga förvägras se medicinlistan med motiveringen att de ändå inte skulle begripa den.

Så dödar vi en människa är en uppgörelse inte bara med äldrevården utan också med synen på gamla i det ålderssegregerade Sverige. I boken ställs detta mot Kina, där Gurts svärmor De-Lan möts av en helt annan respekt och lever i uppfattningen att hon är den viktigaste människan i släkten. Ur den individuella upplevelsen väcks här frågor som rör oss alla: Hur ska vi ta hand om de våra? Vad gör vi med våra föräldrar? Hur vill vi själva åldras och dö?

Men mest av allt är detta en skildring av hur det är att mista någon som en gång stått en nära. Det är en berättelse om sorgen i att se en människa gradvis brytas ner och gå från att vara verbal och humoristisk till en som kissar på sig och blir tagen av polisen i tunnelbanan. Och till slut, efter en knapp månad på äldreboendet, helt förlorar lusten att leva. Den är skriven med lika delar förtvivlan och kärlek.